Blogg

Ad hominem-retoriken gör Leif Boork till en kanariefågel

Den tid då vi sansat och lugnt kunde diskutera utan att hamna i luven på varandra känns lika avlägsen som en främmande galax. Det är svårt att tänka sig att det inte ens är tolv år sedan sedan Facebook blev tillgängligt i Sverige och att det dröjde en bit in i 2010-talet innan Twitter fick fäste i Sverige på allvar.
För att inte tala om det bisarra faktumet att det bara är lite drygt elva ynka år sedan Steve Jobs visade upp den första iPhonen för världen.
En smartphone.
Ett Twitterkonto.
En Facebookprofil.
I dag lika stora självklarheter som rinnande vatten, lön den 25:e och skinka på julbordet.

För inte så länge sedan fick den som ville göra sin röst hörd göra det på diverse supporterforum inför en minst sagt begränsad skara jämlikar eller starta en blogg som i 99 fall av 100 upphörde att existera efter två veckor.
I övrigt fick den som ville basunera ut ett budskap antingen hoppas på att en insändare passerade redaktörsfiltret och gick i tryck i lokala blaskan eller helt enkelt öppna plånboken och köpa ett budskap i form av en annons.
De sociala medierna, med den smarta telefonen som huvudverktyg, gav oss en frihet, så gränslös att få anade faran.
Vi lajkade glatt, diskuterade i god ton och trivdes i varandras sällskap. Vi höll inte alltid med varandra, men vi respekterade varandra. Och jag kan ha fel här, men min känsla är att politikerna och de politiskt intresserade var väldigt sena på den sociala mediebollen.

De sociala medierna var i sin begynnelse styrda av oss som kom från webbforumvärlden. Förutom under en tid strax efter tonåren har jag aldrig varit särskilt nostalgiskt lagd. Jag har insett att nostalgi i princip aldrig föder någonting annat än vemod och snabbt snickrar ihop ett väntrum till mild depression.
Lev nu, morgondagen har nog med sitt när den kommer och glöm det som varit.
Ungefär så är min grundinställning.
Men när jag nu, med mindre än tre månader kvar till ett val som kommer att bli smutsigare och mer skruvat är någonting annat, tittar tillbaka tycker och säger jag det jag aldrig brukar tycka och säga:
Det var bättre förr.
Bättre.
Förr.
Otroligt, men sant.
För det var bättre förr.
Varför?
Enkelt: tonen.

Tonen var bättre förr. Mer respektfull och tolerant, mindre hatisk och hånfull. Sociala medier, detta i grunden så underbara, fria och fina, har blivit vår egen Pandoras ask – och någon har öppnat den.
Vi lever i dag i ett digitalt samhälle där vi dagligen visar att vi ingenting lärt av historien.
Människovärde, vad är det?
Det är något många talar om, men vad är det?
Lexikalt betyder det ungefär människolivets okränkbarhet eller allas lika värde.
Det där är ren bullshit för den som bara ägnar sig åt läpparnas bekännelse när tangentbordet samtidigt fylls av hat, hot, kränkningar som bara grundar sig i oförmågan att acceptera avvikande åsikter.
Gärna en het debatt, men utan respekt är den en lika farlig som nitroglycerin fraktat i 110 kilometer i timmen på en tvättbrädegrusväg.

Så otroligt många ovärdiga drev vi sett, så ofantligt otäcka hatsvansar från såväl höger som vänster, från såväl högermitten som vänstermitten och den absoluta mitten.
Det som tidigare kunde leda till intressanta sidospår, oväntade lärdomar och värdiga vinnare och förlorare i debatterna har nu ersatts av skräphögsargument eller med en finare uttryck: i dag handlar det om ad hominem. Alltså inte om vad som sägs utan om vem som säger det. Det är bara att se er omkring. För vissa spelar det ingen roll vad de säger, bara att det är de som säger det.
Den politiska arenan är där de värsta opinionshuliganerna håller till, men eftersom detta är en sportblogg tänker jag ägna mig åt sportens arena. Den är betydligt mildare men ändå inte mycket bättre än politikens, trots att det finns grader i åsiktshelvetet.
Det är här jag tänker på Leif Boork.

Boorken är som han är. Har åsikter om det mesta. Inte sällan starka åsikter. Han har under hela sitt hockeyliv och med sina stora kunskaper lärt sig hur man skapar debatt, hur man skriver en engagerande text och hur man sticker ut från flödet genom att inte inta majoritetens ståndpunkt.
Jag gillar Leif Boork för detta.
Jag håller inte alltid med, men han har genom sitt sätt att vara, tänka och tycka definitivt lärt mig både ett och annat genom åren.
Det är dock inte det intressanta.
Det intressanta är hur nedsablad Boork, nästan utan undantag, blir när han saluför en obekväm åsikt på Twitter – bara för att han heter Leif Boork. Även då han inte är obekväm möts han av otyglat förakt. För att inte tala om när han är uppenbart ironisk, som här:

Lite retligt, men mest kul och 100 procent ironi. För detta kallas han bland annat följande:
Älskar hockey, de är det bästa jag vet. Men vad är du för mupp helt seriöst?
Vilken idiot du är. Fyfan.
fyfan va du är dum i huvudet! det är en skam att du ens nämns i brynäs if
Åh herregud din mupp
Ta och kamma dig, nej fan förresten du har inget hår!
Leif Bork är en idiot
Skägg å glas ditt fule as
Nolla

Mupp, idiot, dum i huvudet, fule as, nolla. Relativt ”snälla” tillmälen jämfört med inom politiken men likafullt oacceptabla. Vad är nästa nivå? Dessutom följs så gott som alltid Boorks inlägg av insinuationer om alkoholism i kommentarfälten trots att jag är hyfsat säker på att Boorken i det närmaste är nykterist. Och detta efter att han luftat sina åsikter, tyckt till på ett sätt han alltid gjort eller som här, i form av ironi – humorformen som verkar omöjlig att greppa bland så många.

Leif Boork är ändå ett ganska milt exempel. På sociala medier är de otvivelaktigt värsta huliganerna inte sportfolket utan de politiska aktivisterna. På politikens scen har redan ett stort antal twittrare förvandlats till före detta twittrare efter att de helt enkelt inte orkat mer, tyckt att livet blir bättre utan att hamna mitt i hatsvansströmmen ett antal timmar varje dag.
Det är en outsägligt sorglig utveckling och frågan är inte om utan när sportfolket i sociala medier hamnar där. Det är så här vi vill ha det, tydligen.

Från tidigt 1900-tal och så långt fram som till mitten av 1980-talet använde engelska gruvarbetare kanariefåglar som varningssignaler på sina farliga arbetsplatser. De mycket känsliga fåglarna placerades i en bur och följde med ner i gruvan. Gruvarbetarna arbetade på, men höll samtidigt koll på den lilla kanariefågeln. Om fågeln var lugn betydde det att gruvarbetarna kunde vara lugna. Men när fågeln började bli orolig var det fara å färde. Då betydde det att syrehalten i gruvan minskade och arbetarna fick snabbt ta sig ut för att undgå kvävning.

Jag ser Leif Boork som en av kanariefåglarna på Twitter. Ännu kör han på som om ingenting hänt, viftar bort påhoppen eller låter dem passera utan åtgärd. Boork är, upplever jag, en psykiskt stark person som tål både ett och annat. Men den dag han meddelar att hans sista tweet är skriven på grund av att syret i sociala medier närmar sig alarmerande nivåer – ja, då är det dags att inse att krisen är här på riktigt.