Blogg

Årsmöten är tråkigare än att läsa bipacksedlar

Växjö Lakers urfader som elithockeyklubb Anders Öman slår på goda grunder ett mindre larm efter det årsmöte som hölls i går.

Sveriges regerande mästarklubb i ishockey lockade cirka 20 personer till ett årsmöte, bestående av styrelsen själv, valberedning, någon supporter och en handfull andra tappra själar som mellan fotbollsmatcherna på tv pallrade sig till Vida Arena.

Är detta förvånande?
Inte alls.
Förutom punkten övriga frågor och förutom i de försvinnande få fall då årsmötet föregåtts av en intern maktkamp och en kupp vädras är ett årsmöte ungefär lika spännande som en omröstning i riksdagen.
Allt är förberett, siffrorna har presenterats och blivit omskriva, valberedningens förslag till ny styrelse har offentliggjorts.
Tro mig. Jag har bevakat årsmöten sedan 1996 och bara vid ett tillfälle – under maktkampen mellan två Trojafalanger 2009 – har det infunnit sig dramatik, hätska ordväxlingar och slutna omröstningar.
Mumlande acklamation är både det gamla och nya svarta i årsmötesgenren.

Årsmöten är bland det tråkigaste som finns och om man undantar Östers IF:s årsmöten (som är lika tråkiga men mer välbesökta och där mötesdeltagarna brukar älskar att peta i bagateller och diskutera meningslösa frågor) är ett genomsnittligt årsmöte över på under halvtimmen – utan att en enda överraskning serverats den närvarande församlingen.

Det är klart att Öman och många andra drömmer om att fylla Vidas sittplatsläktare med årsmötesdeltagare, men problemet är att årsmöten inte ligger i tiden. Vårt sätt att konstituera oss i föreningsform är gravt daterat. Allt vilar på Riksidrottsförbundets stadgar från 1903 och trots att ett antal revideringar skett genom åren erbjuder de formaliadrivna dagordningarna mindre nöje än att lusläsa en bipacksedel för Alvedon.

Ett årsmöte, som upplägget fortfarande ser ut, är inte ens ett nödvändigt ont. Det är enbart ett ont och något ont vill ingen utsätta sig för frivilligt. Årsmöten är så tråkiga tillställningar att den nästan helt urholkat föreningsdemokratin, eftersom ett genomsnittligt årsmöte lockar någonstans mellan två och fem procent av medlemmarna. Hockeyforskaren Tobias Stark vid Linnéuniversitetet gör en annan oroväckande reflektion från ett årsmöte i en annan hockeyklubb:

Men eftersom ett årsmöte alltjämt är det högsta beslutande organet i hela föreningssverige och det finns fler än Anders Öman som vill se fler medlemmar närvarande bör varje klubb med ett uns av självaktning ställa sig frågan:
Vad gör vi för att locka fler till våra årsmöten?

Vill vi ha rikligare representation när valen ska göras, vill vi ha fler röster och fler medlemsförslag måste varje klubb se till att årsmötena blir attraktivare på flera punkter.

Jag kan tänka mig att en frågestund med ett antal stjärnor i samband med årsmötet, exklusivt för de medlemmar som skriver in sig i röstlängden, skulle få en positiv inverkan.

Jag kan tänka mig att utlottning av exempelvis två säsongskort skulle få omedelbar effekt, eftersom många av outgrundlig anledning är sjukligt intresserade av att vara med i diverse tävlingar och utlottningar.

Jag kan tänka mig att rabatthäften till medlemmarna och utdelning av träningspriser och stipendier skulle få effekt om de samkördes med årsmötet.

Jag kan tänka mig att en förtäring (kaffe och kaka eller burgare och cola) skulle skapa lite ytterligare trivsel.

Kort sagt: klubbarna måste inte bara presentera en budget på ett årsmöte. Klubbarna måste budgetera med ett årsmöte, låta det kosta några väl investerade tusenlappar utöver blomsterkvastar till mötesordföranden och avgående styrelseledamöter.

Tills det sker kommer årsmötena även fortsättningsvis enbart bestå av formalia och av ekonomiska fakta alla som vill redan ha kunnat tillgodogöra sig. Är det kanske så vi vill ha det? I så fall behöver vi inte göra någonting. Om inte? Ja, då är det dags att redan nu planera för 2019 års årsmöten.