Blogg

Bland relationer och hockeymördare

Jag såg en show en gång med en amerikansk ståuppkomiker. I en av sina bejublade monologer berättade han om sin enormt svartsjuka hustru. Han berättade att hustrun rasande kommit hem från jobbet och skällt ut honom efter noter.
Anledningen: hustrun hade på tunnelbanan hem fått syn på en okänd men extremt vacker kvinna som suttit mittemot henne.
– Jag vet att du hade tänt på henne om du sett henne! Jag vet att du hade hoppat i säng med henne om du fått chansen! vrålade den svartsjuka kvinnan till sin man och anklagade honom därmed för någon sorts virtuell otrohet.
Ingen sann story, högst sannolikt, men det går ändå att ha den som utgångspunkt för en djupare diskussion.
För det är lite så jag känner när jag följt ännu ett varv av SHL-gate, Hockeymördargate, Jörgengate eller vilken gate det nu ska kallas.

Mitt i den komiska i monologen ovan finns, om man vill, en allvarlig underton.
Är mannen att lita på?
Kanske inte.
Skulle han ta chansen om han fick?
Mycket möjligt.
Hustrun är troligen svartsjuk av en anledning och mot den tänkta bakgrunden har hon fog för sin överdrivna reaktion.

Är det inte precis där vi befinner oss i svensk hockey? Med SHL som mannen, supportrar från både SHL och Hockeyallsvenskan som hustrun och en helt eller delvis stängd toppliga som den okända vackra kvinnan?
Det handlar mer om vad SHL kan göra, eller kanske skulle vilja göra om tillfället uppstod än om vad SHL i själva verket gör.
Precis som i berättelsen om mannen och kvinnan har vi här en relation med en rejäl fnurra på tråden.
Och vilken är den vanligaste orsaken till att fnurror uppstår i en relation?
Jo. Bristen på kommunikation.
Man pratar inte med varandra.

Det är inte för inte samtalsterapeuterna har fullt upp nuförtiden med att lappa och laga diverse brustna relationer.
Nu är jag inte samtalsterapeut själv men trots det kan jag lista ut att all form av reparation i ett förhållande handlar om att prata med varandra för att inte riskera att hamna så långt ifrån varandra att skilsmässan blir oundviklig.

”Men jag har ju inte ens sett henne” sa säkert mannen till sitt försvar efter hustruns utbrott.
”Men vad har vi gjort? Vi har aldrig sagt att vi tänker stänga någon liga” tänker säkert SHL-klubbarna och Jörgen Lindgren när SHL – Hockeymördare skanderas på alltfler arenor.
Men det räcker inte, inte i något av fallen.
Redan att oron finns är illa nog, vare sig det handlar om att ta ett vänstersteg med en okänd kvinna eller att göra en uppflyttning lite trögare i smyg.

Och jag tror att det som saknas är samtal. RIKTIGA samtal. Inte samtal som innehåller ord som ”säkerställa”, ”konkret” och ”analys” utan samtal där kranarna vrids upp på fullt blås, samtal som skedde de hemma vid köksbordet, samtal av kött och blod, inte med kalkyler och byråkratsvenska. Äkta samtal. Inte ändlösa debatter utan Det Goda Samtalet.

SHL har fått massor av skit de senaste åren. Mycket av den skiten kan tyckas vara obefogad, men ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag varför ilskan är så stor och bara fortsätter att växa.
Samtalet EXISTERAR nämligen inte och ett förhållande där parterna inte aktivt pratar med varandra är dödsdömt. Det finns inget annat alternativ.
SHL och Hockeyallsvenskan har ett förhållande med och till varandra. Ett särboförhållande med massor av gemensamma barn som slussas fram och tillbaka mellan makarna. Hur kommer det sig då att det goda samtalet inte bara försvunnit utan egentligen aldrig existerat?

Varför har ingen på allvar försökt bryta ett alltmer förtärande dödläge? Den som är stor måste vara snäll och SHL är en jätte som borde förstå att trevliga samtal fungerar hundra gånger bättre än direktörsjargong när det gäller att bemöta kritik och rena invektiv.

Supportrarna uppfattar SHL som arrogant, icke lyhört och sterilt. De ser en liga som med loger, sviter och grillbufféer går på tvärs med den primitiva ståplatsmentalitet som sedan decennier skapat samhörighet, ett sätt att leva och kraft för ett gemensamt intresse: det egna lagets liv eller död. De ser, med all rätt, en stor fara i C Mores monsteravtal och vilka konsekvenserna kan bli av det.

SHL anser förstås att pengarna rätteligen är ligans, till att spenderas precis som ligan själv vill och behagar. En förhandling är en förhandling. Punkt slut.
Och visst är det så.
Pengarna är SHL:s för det har marknaden bestämt.
Men stanna upp ett tag.

Vilka är det som skapat en marknad för svensk ishockey? Klubbledarna? Icke. Det är supportrarna – förmodligen världens bästa – som genom årtiondena skapat ett så brett och folkligt intresse kring sporten ishockey att marknaden jublar, slår frivolter och är beredd att betala miljarder för att exponera sina varumärken.
Tror ni mig inte så ta en titt på innebandyn. Där finns ingen marknad. Innebandyns tv-avtal är ungefär värt inte ett skit och ni vet redan svaret på frågan varför. Innebandy saknar helt supporterkultur och därmed bred folklig publik förankring, såväl på läktare som i tv-soffor.

Hockeyn har inte fått detta gratis utan tack vare sina supportrar. Supportrar som nu är arga. Argare än någonsin.
Men egentligen handlar det kanske bara om en brusten relation som skapats genom först en brist på och sedan en direkt ovilja mot att samtala. Hade vi haft samma dödläge idag om det funnits en större transparens, bättre dialoger och informationsflöden? Tillåt mig tvivla.

Det här är en tuff nöt att knäcka.
Utan tvekan den tuffaste för svensk hockey och det gäller såväl SHL som Hockeyallsvenskan.
Inga serieutredningar i världen kan lösa dessa problem. Inga pengatransaktioner. Inga arenakrav. Det handlar om att båda sidor måste börja visa varandra respekt, svälja kilovis med stolthet och börja prata.
Prata med varandra, kanske be om ursäkt, börja om på nytt.

Det har löst problem förr och är det enda farbara sättet mot en framtid där svensk hockey mår bra.
Jag behöver inte ens föreslå hur samtalen ska ske. Gör det bara! Prata! Bara ni pratar på riktigt och ärligt och på allvar försöker sätta er in i varandras situation.
Då ska ni se att både man och hustru snart mår lite bättre.