Blogg

Därför befinner sig Per Ljusteräng i en mardröm

Jag var på plats i Nelson Garden Arena i går och såg Tingsryd möta Västervik.
Jag följde måndagens match borta mot BIK Karlskoga via teven.
Två likartade matcher med nästan identisk utgång.
Målfattigt, ett mål var under ordinarie tid och sedan Taifförlust i förlängning respektive straffar.

Nu är Tingsryd uppe i fem inledande matcher utan seger.
Tre poäng, fem gjorda mål och näst sista plats i tabellen på samma poäng som jumbon Almtuna.
Jag funderar på hur Per Ljusterängs tankar går just nu.
Vad ska han egentligen göra?
Vare sig matchen mot Karlskoga eller Västervik var bra.

Men samtidigt var insatserna dåliga på ”fel” sätt – eller egentligen på ”rätt” sätt.
På rätt sätt eftersom varje spelare gjorde precis allt den kunde när det gällde att åka skridskor snabbt, kämpa i alla lägen och aldrig någonsin hänga med huvudet eller tappa hoppet.
Alla körde, alla gjorde jobbet, alla kunde se sig i spegeln utan att egentligen behöva må speciellt dåligt.
Inga tabbar (med visst undantag för Västerviks 0–1-mål), inga tavlor, ingen som gick ner sig fullständigt.

Om laget ändå hade visat prov på en taskig inställning eller bristande attityd och offervilja hade allt hamnat på Ljusterängs bord. Då hade han varit tvingad att göra någonting åt det, kallat till möte och krävt bot och bättring bland sina spelare.
Men vad ska han göra nu?
Nu, när alla kör som dårar därute men där klubborna blir strömförande så fort spelarna passerar offensiva blålinjen.
Ljusteräng kan ju inte bara beordra bättre passningsspel eller fler mål. Går det inte så går det inte. Denna uppgift är spelarnas, inte tränarens, och det enda man kan vara säker på är att spelarna inte medvetet slår elaka passningar till varandra eller missar målchanser med flit.

Även om Ljusteräng nu skulle vaska om i varje backpar och varje kedja är det långt ifrån någon garanti för att låsningarna försvinner, passningsspelet får bättre flyt och Taif gör fler mål.
Det som ska göras och de åtgärder som måste till är så svåra att ta på att de ramlar mellan stolarna i ansvarsfrågan.
Det är tränarens uppgift att motivera spelarna för att göra en insats, kryddad med fart och frenesi, och där har Ljusteräng lyckats bra.
Det är spelarnas uppgift att göra minst ett mål mer än motståndarna, men samtidigt omöjligt att bara trycka på en knapp som leder till att puckarna går i mål.
Därför befinner sig både Per Ljusteräng och Tingsryd i en mardröm som kan bli svår att ta sig ur.
Jag avundas honom inte.