Blogg

Exit Växjö Lakers 18/19: Ett lag utan driv

För cirka ett och ett halvt år sedan fick jag för första gången uppleva hur det är att köra en bil som inte går på alla cylindrar. Jag tryckte och tryckte på gaspedalen men det gick inte tillräckligt fort, det lät konstigt i motorn och jag insåg direkt att service är nödvändigt.
Ungefär den känslan tror jag att vi är många som upplevt när vi tagit oss igenom Växjö Lakers 18/19-säsong i SHL med efterföljande slutspel.
Att det gnisslar.
Att det kommer oljud från motorn.
Att drivet inte är det normala.
Vi som följt Växjö Lakers under åren med Sam Hallam har dessutom kunnat lägga en speciell lärdom till de övriga.
Växjö Lakers lyfter alltid i längden.
Det kan börja lite gnissligt under hösten men sedan har vi liksom vetat att när våren kommer symboliseras den av snödroppar, begynnande påskliljor och ett Lakers som peakar.

Det sistnämnda vårtecknet kom aldrig i år och jag höjde lite på ögonbrynen efter uttåget mot Luleå när Hallam, bara ett par minuter efter slutsignalen, började prata om att han ”måste se sig själv i spegeln” och att han inte upplevt årets Lakersupplaga som ”välcoachad”.
Detta sagt av SHL:s enligt många absolut skickligaste matchcoach, av mannen som alltid brukar kunna komma med lika oväntade som framgångsrika motdrag i slutspelsschacket.
Om inte ens Hallam kan coacha det här laget – ja, då är det någonting fundamentalt som fallerat i dess sammansättning.

Henrik Evertsson, också han en av de absolut skickligaste i sitt skrå, har byggt laget och för honom är bygget ett enda stort misslyckande, med komponenter som inte passat ihop ens för landets bästa coach att skapa framgång av.
Det här har varit säsongen då gamla Lakerssanningar inte längre visat sig ha täckning i verkligheten.
Som den här, ofta uttalade klyschan:
– Vi har fyra kedjor som levererar/kan kliva fram och avgöra.
Det kunde sägas med rätta förra säsongen.
Det har inte kunnat sägas med hedern i behåll under den gångna säsongen eftersom Växjö Lakers inte ens haft en enda riktigt pålitlig leverande lina.
Eller den här:
– Vi ska vara jobbiga att möta.
Tror ni att Luleå på allvar tyckte att Växjö Lakers var jobbiga att möta?
Jag tror inte det.
Är du jobbig får du din motståndare att börja tvivla och fundera, börja göra fel och fadäser.
Ingenting av detta kunde skymtas hos Luleå, inte ens i den fjärde kvartsfinalen. Och i går i Norrbotten var den en dobermanns lek med en chihuahua.

    Ett annat ord som symboliserar årets Växjö Lakers är detta: plexiglas.
    Ett exempel på detta är när kvartsfinal fyra bara är några sekunder gammal. Brendan Shinnimin har snott pucken, avancerat in i anfallszon och skapat en två mot etta tillsammans med Linus Fröberg. Passet är perfekt, Fröberg får ett perfekt läge och skjuter. Pucken träffar i plexiglaset. Inget ont om Fröberg, tillsammans med just Shinnimin den bäste Lakersforwarden under slutspelet. Jag använder bara denna specifika situation för att ge en bild av SHL:s 14:e och sämsta effektivitetsprocent.
    Växjö Lakers har hela säsongen legat i topp när det gäller Corsi, den siffra som mäter skott på mål och även skottförsök mot mål i spel fem mot fem. Men när avsluten är så genomgående svaga som fallet varit med Lakers i år tappar Corsin sin betydelse, precis som när en golfspelare med flest antal greenträffar saknar känsla med puttern när bollen väl ska i hål.
    I laget har inte funnits någon som haft en tillräckligt hög skicklighetsnivå när det gäller avsluten. Frilägen har bränts på löpande band, puckar i avgörande lägen har träffat målvakternas magskydd, benskydd och hjälmar – eller hamnat i det plexiglas som beskrevs ovan.

    Allt detta känns i dag som en störande upprepning. Jag vet inte hur många gånger den här säsongen jag skrivit om ineffektivitet och jag kan omöjligt hålla räkningen på hur många gånger Hallam och övriga i tränarstaben efterlyst ”ett större driv mot kassen”.
    Det där livsviktiga drivet kom aldrig och den som inte kan ha ett driv mot kassen får lämna slutspelet i ett tidigt skede. Drivet mot kassen kräver en kollektiv ”desperation” i spelet som synts till vid förvånande få tillfällen i årets Lakers.
    De ord som återkommit flest gånger när jag pratat med kollegor på diverse pressläktare och analyserat Lakers spel är dessa: mjukt, blött och tamt. Också detta är märkligt, när man går igenom laget spelare för spelare och ser en bra mix i ålder, rutin i massor och ungdomlig talang. Verktygen har sett ut att finnas där, men bara ett fåtal har plockats fram ur lådan.

    Special teams är ett annat sorgebarn, men det är inget nytt sorgebarn. Det vi såg i fjol – med Elias, Calof, Rosén, Shinnimin och Persson i förstauppställningen – var ett undantag. Även under sin storhetstid i SHL har powerplayet hela tiden varit den svaga punkten i Lakers. Placeringarna i PP-ligan i SHL fram till 17/18-säsongen har varit 7, 12, 6, 10, 10, och 6 och har varierat mellan en utdelningsprocent på 11,63 till 20,93. Sedan kom Eliassäsongen med 26,42 procent och plats 1 i PP-ligan, för att sedan återställas med årets 18,18 procent och plats 11.
    Denna Lakerslängtan efter ett dräpande PP går vidare och är någonting som måste förbättras. Dags att anställa ytterligare en tränare som bara jobbar med powerplay?

    I övrigt finns massor med märkliga frågor som kan ställas efter denna märkliga säsong:
    • Var Pesonen skadad under slutspelet eller varför syntes han inte till över huvud taget?
    • Upphörde Versteegs kontrakt att gälla efter åttondelsfinalen?
    • Varför lossnade det aldrig någonsin för Burström?
    • Hur kommer det sig att Junttila kan gå från poängkung i Finland till att göra en spektakulär dragning per match i SHL och i övrigt vara osynlig?
    • Varför verkar Bokk inte ens vara intresserad av att delta i defensiven?
    • Hur kan en så extremt skicklig puckhållare som Holmberg få ut så lite när det gäller produktionen?
    • När blev den tidigare så säkre Högberg rädd att hålla i pucken?

    Att bygga om bland backarna är en sak.
    Det är SHL bra på.
    Det är absolut ingen tillfällighet att ligan utan undantag beskrivs som defensivt strukturerad och organiserad in i minsta detalj.
    Backar som på ett bra sätt kan underkasta sig noggrannheten i SHL-hockeyn finns det gott om. Att Joel Persson försvinner är ett gigantiskt minus men det känns inte som någon omöjlighet att få tag på en eller två spelande backar till hösten.
    Lite samma sak med målvakterna. Vi är grymt bra på att få fram burväktare i Sverige, vi har dedikerade målvaktstränare som ser till att målvakter slår igenom på alla nivåer, säsong efter säsong. Lakers målvakter har dessutom bara haft två lag före sig (Luleå och Färjestad) i statistiken över minst antal insläppta mål och Viktor x 2 har kontrakt även nästa säsong.

    Att däremot förvandla en blöt offensiv vapenarsenal till något varje motståndare fruktar i varje byte – det är där det blir värre. Det är där den riktigt svåra utmaningen infinner sig.
    Jag menar: SHL befinner sig i ett läge i näringskedjan som är extremt otacksamt när det kommer till att värva garanterad offensiv produktionsspets. Det går kanske att locka hem ett fåtal spelare av Richard Gynges kaliber, spelare som garanterar åtminstone tjugotalet mål. Men utöver det – hur ska sportcheferna i SHL kunna slå sig fram på marknaden när de fiskar snipers?

    Det finns egentligen bara tre huvudalternativ och man måste vara utrustad med tur i samtliga:
    Man kan 1) ha en sådan enorm tur att man får in en junior som utvecklas till en världsstjärna, där Elias Pettersson får tjäna som det i särklass bästa exemplet.
    Man kan 2) ha maximal utdelning med en egen uppflyttad junior, som exempelvis Djurgården fått med Emil Bemström.
    Eller man kan 3) hoppas på att en hemvändare kommer tillbaka och frälser laget, vilket Jacob Josefson gjort, också det i Djurgården. Michael Lindqvist i Färjestad är ett annat exempel.

    Här tror jag att Henrik Evertsson har ett rejält problem att brottas med.
    Någon ny Elias är en omöjlighet, några hemvändare är inte aktuella och det ser lite tunnare ut i de egna J18- och J20-trupperna. Kanske kan nyvärvade Lukas Söderlund från Grums ta SHL med storm?
    Om inte finns det bara en sak som kan lösa problemet och det är det fjärde alternativet. Ett alternativ Växjö Lakers är lyckligt nog att kunna begagna sig av: pengar.
    Överbetalning kommer att behövas för att locka till sig en eller ett par fullfjädrade snipers framför ögonen på KHL och NLA. Det positiva för Växjö Lakers del är att det finns mycket pengar i kassan. Ägarbolaget Susab sitter på de mesta av dem, uppskattningsvis lite drygt 50 miljoner kronor. Det kanske är dags att bolaget skjuter till en extra budgetkaka, enbart reserverad för spets?

    Vad styrelsen i Växjö Lakers bör ta en allvarlig funderare kring i övrigt är detta:
    hur ser de på Henrik Evertssons roll(er) i klubben inför nästa säsong?
    Jag har ingen aning om hur Evertsson fungerar som vd, men jag förmodar att han klarat uppdraget bra.
    Hur har klarat av sitt långvariga uppdrag som sportchef behöver vi inte ens diskutera.
    Jag vet också att vd-posten och sportchefsposten är de två enskilt viktigaste posterna i en hockeyklubb av Växjö Lakers storlek men jag vet också en annan sak: dygnet har bara 24 timmar och senast jag kollade är vd och sportchef två tjänster som brukar besättas på heltid.

    Hur man än vänder och vrider på det står det utan tvivel klart att en tjänst som vd i ett företag som närmar sig 200 miljoner kronor i omsättning i hög grad inkräktar på ett heltidsjobb som sportchef. Är kombon ens möjlig i längden? Med Pontus Gustafsson i Örebro slutade det med både ekonomiskt och sportsligt dunderfiasko och Patrik Sylvegård i Malmö har visserligen lyckats hyfsat sportsligt men tvingades redovisa ett minus om 12 miljoner kronor 2018.
    Är det en tillfällighet att Evertssons första riktigt diskutabla lagbygge sammanfaller med hans dubbla roller i Växjö Lakers?
    Den frågan är den första som bör finnas på dagordningen på nästa styrelsemöte i Växjö Lakers.