Blogg

Ibland tänker jag på Daniel Paille och Tom Hanks

Jag ska inte säga att jag tänker på honom varje dag. Inte varje vecka heller. Men jag har tänkt på honom då och då. Tänkt på Daniel Paille i Brynäs.
Vid 34 års ålder ser det inte ut som att kanadensaren kan ställa in sig på ett fullt normalt liv framöver. Knappast ett liv som hockeyspelare. Knappast heller ett liv utan dagliga fysiska och psykiska påminnelser om det överfall han blev offer för i CHL-matchen den 8 november förra året.
”Jag har aldrig sett något liknande” är en fras som mest känns uttjatad, som det gått inflation i.
Men jag har faktiskt aldrig sett någonting liknande än det närmast ondskefulla och illvilligt beräknande tilltaget Thomas Larkin gjorde sig skyldig till i slutskedet av en match då Mannheim redan var körda och slutsekunderna bara skulle spelas av.
Jag har inte sett något mer respektlöst på en hockeyrink.

Här fanns inget hämndlystet adrenalin i kroppen, som när Todd Bertuzzi utförde sin hämnd mot Steve Moore eller när Donald Brashear förvandlades till en baseboll i en av alla tuppfäktningar mot den likasinnade Marty McSorley.
Här var det en fairplayer som bara i undantagsfall får uppsöka ett utvisningsbås mot en farligt dålig förlorare med millenniets sämsta omdöme och minsta respekt inför skaderisker.
Den efterföljande tragiken adderas dessutom av att det skedde utanför det vi kan kalla hockeyns ordinarie jurisdiktion. Inte i NHL, KHL, NLA, SHL eller någon annan av de mer välrenommérade ligorna.

CHL, fortfarande i sin linda, är ligan där rubrikerna inte får fäste, där justisen uppenbart inte räcker till och där ingen domstol av rang tar del av bevisen och argumenten och utdelar straff som står i proportion till förseelsen.
I det här fallet tyckte jag bara det fanns ett enda straff. Inte 20 matcher, inte 25, inte 30.
Snarare livstids avstängning från allt utövande av hockey. Det vore det enda rimliga. Att en gång för alla sätta ner foten, stämma i bäcken och klargöra att ”går du så totalt över gränsen är det slutspelat för dig, för all framtid”.

Istället fick Thomas Larkin FYRA matchers CHL-avstängning – i ett lag som redan var utslaget ur CHL.
Det kan vara idrottshistoriens största skämt.
Men det är historia nu. Alla minns överfallet, men tiden går fort och i dag existerar ingen diskussion eller debatt kring det. Den här texten är bara ett undantag.
Daniel Paille går i dag runt som Tom Hanks i filmen The Terminal. Precis som Hanks rollkaraktär blir statslös och inget annat val har än att tvingas vandra runt på en flygplats stängde CHL dörren framför Pailles ögon. Han har ingen liga eller något förbund som kan driva hans sak eller ge honom upprättelse. Han har bara smärta, dubbel smärta, att bemästra i sitt dagliga liv.

Och de bulletiner som sipprar ut från Brynäs är få, men de säger mycket.
– Det ser inte ljust ut och det är ingen förändring sedan tidigare, sa Brynäs sportchef Stefan Bengtzén till Gefle Dagblad för ett par veckor sedan.
Jag hoppas på två saker.
1) Att Daniel Paille blir så frisk att han kan spela hockey igen eller åtminstone kan leva resterande delen av sitt liv i värdighet och utan allvarliga bestående men.
2) Att något görs för att en situation som denna, där illviljan ligger bakom, aldrig mer ska kunna hända.
Tyvärr tror jag att jag hoppas förgäves i båda fallen.
Men jag hoppas i alla fall.