Blogg

Öster 2007 och 2014 – men inte 2018

Inte en seger hemma på Myran och en på gränsen till utsatt position i tabellen. Det var inget snack om vilken vinkel jag hade med mig i huvudet upp till Myresjöhus Arena på lördagens eftermiddag för att se Öster ta emot Norrby i stekhettan.
Division 1-vinkeln.
Den vi sett och som marinerat de två mest deprimerande säsongerna i Östers moderna historia. Båda gångerna i ett Öster som mer eller mindre förväntades att bara åka ner och vända från Allsvenskan till Superettan men som ledde hela vägen ner i ettan, nivån där ingen utanför din stad ser dig eller kan höra dig skrika.
Ska det ske igen?

Är Öster på väg att för tredje gången på elva år halka ner i landets tredjedivision?
Svaret, efter 90+4 minuter, blir ett tvärsäkert nej.
Jag behövde aldrig göra några jämförelser med dåtiden i min matchtext.
Likheterna finns där visserligen – bland annat har Öster 14 poäng efter 12 matcher precis som 2014 – men det här är ett helt annat Öster än de tvivelaktiga föregångarna.

Giles Stille tränade Öster 2007. Ingen såg det komma och ingen förstod storheten hos engelsmannen. Trots att han förfogade över delar till en superettans Ferrari såg det mer ut som att Stille rattade en Trabant. Det var defensivt, finesslöst, gnetigt och dessutom en främlingslegion med jag-har-glömt-hur-många-nationaliteter som inte arbetade för varandra.
Stille blev en parentes i Öster, kickad efter en halv säsong och för hans efterträdare Göran Hagberg och Jevgenij Kouznetsov gick det lika illa. Fiaskot var ett faktum.

Det gick inte mycket bättre 2014 för Roberth Björknesjö, med sitt ideliga snack om ”linjer”, med sin oförmåga att få ut något vettigt av Alhaji Gero och ett spel som ingen minns som speciellt djärvt eller utmanande. Även Björknesjö, vars kontrakt bröts efter säsongen, är en parentes i Österhistorien.
Nu tränas Öster av Christian Järdler.
Han kommer inte att gå till historien som en parentes. Tvärtom tror jag det finns stora möjligheter att han kommer att omnämnas som ett utropstecken i historieböckerna.

Järdler, en coming man på tränarhimlen, vet vad han vill, vet vad han kan, och vet hur man enkelt och ledigt både förklarar och försvarar saker i media – en allt annat än obetydligt detalj i dagens ledarskap.
Det jag framför allt gillar hos Järdler, och det som får mig att tro att han kommer att hålla Öster på behörigt tabellavstånd från nedflyttningsalarm är detta: han är inte feg. Han vågar.
För vad gjorde han när ångestmatchen mot Norrby stod på menyn och han varken kunde disponera Jonathan Drott (skadad) eller Månz Karlsson (avstängd)?

Jo 1):
Kastade in den av många (fråga mig inte varför) hårt kritiserade Dragan Kapcevic och gav bosniern sin första chans från start under hela säsongen på Admir Bajrovics bekostnad.
Och 2):
Placerade Oliver Silverholt på det inre mittfältet, en stor förändring och en ännu större utmaning för en spelare som normalt huserar som ytterback.

Resultatet: 3–0.
Kapcevic: 1–0, straffix till 2–0, assist till 3–0 och nära nog 4–0 om inte Norrbymålvakten svarat för matchens räddning.
Silverholt: ovan i rollen, spred lite bollar i matchinledningen men gick snabbt från minus till plus med skarp hjärna och känsliga passningsfötter.
Järdler spelade högt, väl medveten om att höga insatser ger högre utdelning vid vinst men också svidande kritik och en massa varför-frågor vid förlust.

Jag menar, vem som helst borde kunna se att årets Öster är ett spelande lag, ett lag som i normalfallet skapar många eller väldigt många målchanser och som faktiskt haft ett par skopor otur under ligaupptakten.
Det känns faktiskt befriande att se en tränare och ett lag som tänker satsa sig ur en minikris genom att sätta fingret på offensiven och på att diktera villkor istället för att dra sig tillbaka och leva på hoppet. Hur det senare gick har vi ju redan sett vid två tillfällen.