Blogg

Semifinal 1:7: Klen utdelning efter två gav ingenting efter tre

Jag minns kommentarerna på pressläktaren i Vida Arena den 17 februari när Växjö Lakers malde ner Frölunda under en 60 minuter lång Karelinhård styrkeuppvisning där fyra kedjor kuggade i varandra.
”Det finns inget lag som kan slå ut Växjö ur ett slutspel om de spelar så här” var något slags konsensus bland rösterna på plan 4.
I går, i Scandinavium, såg jag ungefär samma Växjö Lakers spela hockey som i Vida i februari. Bara under 40 minuter visserligen, men ändå: det var en markant skillnad mellan lagen i spelet över hela banan under såväl den första som andra perioden. Februarimatchen verkade fungera ungefär som en mall eller åtminstone ett underlag till kvällens gameplan.
Växjös kollektiva prestation borde ha räckt till att ta kommandot över den här ytterst fartfyllda och sevärda semifinalserien.
Det gjorde det inte. Frölunda vann och anledningen till att Frölunda vann var att det stod 2–1 till Frölunda efter dessa 40 minuter. Därefter stängde Frölunda butiken och visade vilket otroligt starkt lag man är – i hemjobbet, längs sargerna, framför egna målvakten och på egna blå.
Med det klara övertaget, med den uppsjö målchanser Växjö hade i period 1 och 2 fungerar det inte att ge motståndarna ett mål i handicap om man vill vinna slutspelsmatcher. Visst, det klang till i stolpen både en och två gånger och visst, marginalerna är minimalistiska i en tät slutspelsserie, men likväl: gör du bara ett enda mål mot ett så bra lag som Frölunda får du svårt, mycket svårt, att komma tillbaka i tredje. Jag noterade också att en betydande mängd av Växjöskotten träffade magskyddet på Lars Johansson. Inspirationen och det hårda jobbet fanns där, men den sista lilla egden som Hallam brukar prata om, den fanns inte framför mål i kväll. Johansson är inne i ett stim, han är i zonen och måste störas betydligt mer för att komma ur balans.
Kvällens stora plusvariant i Växjö var annars givetvis den ofantliga och likaledes behövliga metamorfos powerplayspelet genomgått under väntetiden mellan kvart och semi. Pucken gick som på ett snöre, med snabb tanke och handling bland de inblandade och Robert Roséns PP-mål kändes som ett eller två för lite.
För att citera CMores Petter Rönnquist i pausen mellan andra och tredje:
– Man kan inte spela bättre utan att göra mål.
Retur i Vida på tisdag – då Frölundas segerflow måste trasas sönder om påsken i Växjö ska bli glad.