Blogg

Snart dags för SM-semifinaler – och så här går det

Vi är inne i ett märkligt SM-slutspelsvakuum, där ingenting händer utåt sett men där en kvartett klubbar förbereder sig minutiöst inför vad som snart ska ske, med start i Skellefteå Kraft Arena på lördag.
Det är dags för de fyra bästa lagen i Sverige att fullt rättvisande göra upp om vilka två som senare ska ställas mot varandra i den slutliga kampen om filmdirektör Raoul Le Mats pokal.
Och så här går det:

Skellefteå–Linköping
”Skellefteå har aldrig testats ordentligt”.
”Skellefteå har inte spelat match på länge och det kommer att vara en nackdel”.
Där har vi två huvudpåståenden som florerat rätt friskt i föranalyserna den senaste tiden.
Och visst finns det fog för farhågorna/frågeställningarna. Hade det inte handlat om Saik hade jag nog trott att västerbottningarna skulle drabbas av en smula matchrost. Men nu är Saik inte Saik för inte. Saik är dubbel regerande mästare av flera skäl men framför allt ett: träningsdisciplinen är omvittnat stenhård och vad jag förstår är träningen minst lika hård som matchspelet däruppe. Är det någon klubb som de senaste åren har skaffat sig rutin på att vänta en extra vecka på att nästa motståndare ska bli klar är det Skellefteå.
Ska Roger Melin äntligen få sin revansch mot den brandgula maskinen? Eller ska det bli LHC:s tredje raka torsk och Melins fjärde (AIK 2012) mot Skellefteå?
Jag tror att det blir så. LHC/Melin-torsk alltså.
Nichlas Hardt, Broc Little, Daniel Rahimi, David Rautio och den magnifike slutspelsgiganten Johannes Salmonsson kan bevisa att jag har fel. Till att börja med bör de vinna första matchen och ge Saik någonting att fundera på. Men jag tror inte heller det räcker. LHC behöver nog ta en 2–0-ledning för att verkligen döda det här perfekt drillade monstret.
Men jag tvivlar starkt.
De går vidare: Skellefteå, 4–2.

Frölunda–Växjö
Två lag som inte följt statistiken. Exempelvis avvek Växjö kraftigt från den sannolikhet som, med de fyra senaste åren som måttstock, säger att i 75 procent av fallen går det lag som vinner första matchen också vidare från matchserien. Och Frölunda, där vet vi alla vad som hände: göteborgarna fullbordade den blott fjärde vändningen från 1–3 till 4–3 genom slutspelshistorien.
Helt öppet nu?
Ja, i stort sett. Jag tror att vi har en härlig semifinal framför oss med allt från målvaktsmatcher till schackspel mellan coacherna som kommer att vara synnerligen underhållande. Sam Hallam taktiska rävspel låg bakom mycket av Växjös avancemang, bland annat lyckades han smyga in Jani Lajunen mot Örebros förstakedja även under bortamatcherna.
Roger Rönnberg kan nu inte längre småhånas för att inte överlevt en kvartsfinal som SHL-tränare och ärligt talat: det går inte ens att sätta ord på hur viktig Luletriumfen var för hans fortsatta trovärdighet under långtidskontraktet med Frölunda.
Det här blir varken 4–0 eller 4–1. Det här går till sex eller sju matcher men trots att Frölunda har hemmafördelen ser jag ändå Växjö som knapp men klar favorit. Faktum är att Växjö bara glimtvis brukade fullt allvar under kvartsfinalserien. Faktum är att de inte ens verkade försöka spela powerplay med fart och finess. Faktum är att de skänkte bort en hel match – den första – genom att sluta spela hockey i en period och var på väg att lalla bort även nummer tre innan Hallam tog time-out och gick bananer.
Förutom att laget är starkt, brett och gediget och med en målvakt i Cristopher Nihlstorp som jag håller snäppet högre och bättre än Lasse Johansson tror jag att Växjö tar hem det här – om den pågående powerplayträningen ger resultat. Det finns även en besvärande skade/halvskadesituation i Frölunda att väga in (Johnson, Lasu, Figren). Dessutom har Växjö i redan nämnde Jani Lajunen hela SM-slutspelets bästa och mest värdefulle utespelare så här långt, möjligen i konkurrens av Frölundas Joel Lundqvist.
De går vidare: Växjö, 4–2.