Blogg

Växjö Lakers - från sluskar till väldresserade med Picassos hjälp

Det är måndagen den 9 september 2013 på nöjespalatset Nalen i Stockholm. En stund efter att Hockeyligans vd Jörgen Lindgren kungjort att Elitserien från och med nu går i graven och ersätts av det nya modernare och mer internationella SHL tar tre män, iklädda varsin vit pikéskjorta med en diagonal röd rand, plats på varsin stol uppe på podiet. För första gången sedan upptaktsträffen inletts är det nästan helt tyst i lokalen. Allas blickar är fästa vid de tre männen som tycks omges av en aura av självförtroende.
När en av herrarna, Jimmie Ericsson, skämtar om att pikéskjortorna påminner om Perus legendariska matchställ från fotbolls-VM 1978 möts han av en skrattsalva som om han nyss gjort en Tony Rickardsson-imitation bättre än Robert Gustafsson.

När Bert Robertsson lidelsefullt talar om sitt Skellefteå lyssnar vi alla som om Bert var på väg att avslöja morgondagens rätta Lottorad och när han teatraliskt förkunnar att Skellefteå ”som en symbolhandling” lämnat tillbaka Le Mat-pokalen till Svenska Ishockeyförbundet nickar församlingen tankfullt.
När klubbdirektören Pea Israelsson slutligen får ordet läser han klubbens vision innantill inför en stum publik:
– Vårt representationslag ska tävla om SM-guldet varje säsong i en fullsatt Arena där minst fem av tio spelare ska komma från den egna verksamheten.

Den osynliga ledartröjan går nästan att se. Skellefteå AIK är svensk hockeys obestridda supermakt, ett USA under Reagan, ett mongolfolk under Djingis Khan, ett romarrike under Julius Ceasars peak som kejsare.
Några timmar tidigare har delegationen från Växjö Lakers anlänt till huvudstaden. När vd:n Anders Öman upptäcker att tränaren Sam Hallam och Johan Markusson inte har enhetlig klädsel inser han att något måste göras. Öman beordrar omedelbart de två att besöka Ströms herrekipering och köpa sig nya, mer ändamålsenliga kläder.
– De såg ut som sluskar, mindes Öman när jag påminde honom om händelsen för ett tag sedan.

I det här läget är Växjö Lakers en lilleputt i SHL-sammanhang. Bakom sig har klubben två säsonger där man klarat av det viktigaste, att hålla sig ovanför vattenytan och klara nytt kontrakt utan att kastas ner i kvalserien.
– Nu får det vara slut på det. Vi ska spela slutspel, klargjorde Öman på årsmötet i juni samma år.
Sportchefen Henrik Evertsson har en till viss del känslosam utrensning i truppen bakom sig. Kultspelare som Steve Saviano och Johan Andersson, lojala kämpar som Björn Karlsson och Tom Linder, glada gamänger som Mikael Eriksson och Gustav Hjalmarsson har alla spelat sin sista match i Växjö Lakers. In kommer Cory Murphy, Ville Varakas, Jani Lajunen, Rhett Rakhshani och Sebastian Erixon. Signalen är tydlig. Växjö Lakers vill vara med. Redan i år.

Den andäktiga respekten för Skellefteå AIK visar sig vara befogad. Aldrig tidigare har en enskild klubb gått in i seriespel som en större guldfavorit än västerbottningarna säsongen 2013/2014 och aldrig tidigare har en klubb med en sådan förödande överlägsenhet infriat förväntningarna.
Först vinner klubben grundserien med hela nio poängs marginal och i slutspelet är det kross hela vägen fram till guldfirandet; 4–1 mot HV71 i kvartsfinal, 4–1 mot Linköping i semi och sedan sveper man bort Färjestad i fyra raka matcher i finalserien.

Parallellt med Skellefteås överlägsenhet har Växjö Lakers på en enda säsong lyckats etablera sig på allvar. Tredjeplatsen i grundserien följt av 4–2 i kvartsfinalen mot Luleå innebär till och med att Lakers hålls som mångas favorit i semifinalen mot stora stygga Färjestad. Men fem segrar av fem mot Färjestad under grundserien är en sak. På sex matcher i semifinalen vinner man bara två, när Färjestads tuffare spel framför kassarna fäller avgörandet.

Växjö inhandlar ytterligare spets lagom till hösten 2014: Cristopher Nihlstorp, Teemu Laakso, Nick Johnson, Tuomas Kiiskinen och Patrik Lundh. Man går in i SHL som mångas favorit till SM-guldet.
Men supermakten från Västerbotten vill ta sitt tredje raka guld och när slutspelet väl dragit igång är det knappast Växjö Lakers det talas om i media. Skellefteå, den här gången serievinnare med 14 poängs marginal, spelar propagandahockey när man först krossar Brynäs med 4–0 och sedan mycket enkelt spelar bort Linköping i kvartsfinalen med 4–1.

Växjö Lakers har en betydligt tuffare resa. Örebro är bara 14 sekunder från att skaka fram en sjunde och avgörande kvartsfinalmatch när Jani Lajunen kvitterar och Tomi Kallio sedan avgör i sudden. I en stenhård semifinal mot Frölunda kvitterar Lakers till 1–1 i matcher genom Tuomas Kiiskinen efter 104 minuters spel. En alltmer skadetyngt Frölunda får till slut ge sig när Lakers tar sig till final med 4–2. Trots att vissa krönikörer redan utropat Skellefteå som guldvinnare trotsar Växjö Lakers tipsen. När Kiiskinen skjuter segermålet i den sjätte matchen har den hyllade jätten fallit till isen med ett brak. Växjö Lakers är svenska mästare.

Det är på dagen tre år sedan nu. Livet i Kronoberg och Västerbotten har rullat på. Inget av lagen har, fram till nu, vunnit fler guld sedan dess. Skellefteå har varit i en final 2016 – efter att ha slagit ut Växjö Lakers i sudden i sjunde och avgörande semin – och Växjö har precis vänt fjolårstorsken mot Malmö i en revanschens triumf.
Nu har de båda mötts igen.
Och till skillnad från den där eftermiddagen på Nalen i september 2013 är det Växjö Lakers som, i många fall motvilligt, har beundrande blickar på sig.

Här vill jag stanna upp ett tag och studera den strategi som fört Växjö Lakers dit man är i dag. Det handlar förstås om pengar, pengar och pengar för att över huvud taget ha chansen att vinna över tid.
Men det handlar om så mycket mer. Den numera alltid välklädde Sam Hallam, inne på sitt sjätte år som tränare, behöver inte längre någon presentation. Det behöver inte heller Henrik Evertsson, som suttit på sin sportchefspost i tolv år, eller Fredrik Hellgren, som varit assisterande tränare i elva.

Under de år Skellefteå AIK var den stora dominanten var det med sin extremt goda juniorverksamhet som pulsåder.
– Det går inte att kopiera Skellefteå, konstaterade Evertsson när jag pratade med honom under slutspelet 2016.
Nej, men om inte det funkar, vad funkar då?
Växjö Lakers har tagit till Pablo Picassos drag. ”Amatörer lånar, genier stjäl” lär den geniale konstnären ha sagt en gång i tiden.
För vad har Växjö Lakers gjort de senaste tre åren?

Svar: värvat spelare med ett nära eller tidigare förflutet i Skellefteå i en utsträckning ingen annan SHL-klubb varit i närheten av.
Stefan Stéen, Joacim Eriksson på målvaktssidan, Arvid Lundberg på backsidan, Sam Marklund, Emil Pettersson, Andrew Calof, Janne Pesonen, Martin Lundberg. Åtta spelare på tre år, som helt eller delvis hämtats direkt från Skellefteå. Av dessa är det bara Marklund som inte fungerat i Lakers.
Varför har man gjort detta? Varför ”stjäl” man spelare som kommer från eller har ett nära förflutet i Skellefteå?

Jag tror så här: Jag har själv sett Skellefteå träna och det var ingen lek på isen, det kan jag försäkra. Kadaverdisciplinen, vågar jag lova, är fundamentet, själva förutsättningen för Skellefteås framgångar. Arbetsmoralen hos en spelare Skellefteå måste vara på topp, inte ens på 98 procent, annars försvinner han fortare än kvickt. Oddsen för att en klubb blir lycklig som lyckas värva en före detta Skelleftespelare bör därför vara väldigt låga.
Med bra, mycket bra eller fantastiskt bra utfall i sju av åtta fall kan man lugnt påstå att Skellefteås hårt kravfyllda A-lagsverksamhet fått positiva följdverkningar även för Växjö Lakers.

Här har Andrew Calof fyrdubblat sin målskörd, här har Arvid Lundberg gått från habil till en av SHL:s absolut bästa, här skapade Emil Pettersson sin språngbräda mot ett NHL-kontrakt (och pratade hit lillebrorsan Elias, som är ett kapitel för sig) här åker Janne Pesonen runt och accepterar en plats i tredjelinan medan han gräver SM-guld medan Martin Lundberg biter ihop och smäller på i Sveriges bästa fjärdekedja.

Med Skelleftekraft som ett av de vassaste vapnen drog Växjö Lakers ut i sitt tredje krig på lika många år mot ett Skellefteå, som fortfarande är en stormakt men som till mångas förvåning inte bara utmanats utan fullkomligt krossats av ett lag som av stora delar av supportersverige beskylls vara en mix av plast, kommunmiljoner och historielöshet.
Jag vet inte var SHL håller sin nästa upptaktsträff. Men oavsett plats har jag en känsla av att de samlade åhörarna kommer att lyssna stumt när delegationen från Växjö dyker upp på podiet, nysvidare och med en osynlig ledartröja på sig.