Alexanderhugget som för Tingsryd in i en ny era

Taifare brukar definieras som ett säreget släkte. Tjurigt. Envist. Stolt. Med en ändlös kärlek till en klubb och ett hockeylag. Är man en äkta Taifare, brukar jag skämta med äkta Taifare om och få medhåll, får man vara beredd att slanta upp ett par gånger per säsong för att släcka diverse bränder, stora som små. Med ”slanta upp” menas här inte att medvetet vaska biljetter, köpa slut på halva potten, tömma kioskerna och plocka på sig grejer från merchandisehörnan.

En Taifare slantar upp, villigt och glatt, till diverse insamlingar med rubriken Rädda Taif eller liknande.
För en Taifare är likviditetskris inget hot, snarare en möjlighet att lösa ännu ett problem.
För oavsett om det handlar om olagligheter i form av svarta pengar, klantigheter som efter svagt planerade budgetar eller svagt publikutfall fylkas Taifarna kring spargrisen.

De samlar sig, pratar ihop sig och löser problem. De ger aldrig upp, ser alltid en utväg, står för sina åsikter och ändrar dem sällan eller aldrig. För en Taifare finns det tre ord i livet som är upphöjda över alla andra: Stolthet. Hjärta. Tradition.
Med dessa tre som ledord har Taifarna under gemensam flagg hållit en ständigt enad front utåt sett, men säkerligen gnabbats sinsemellan kring allt från hur målen firas på isen till utbudet i Elit Skybar.

Den här kvällen kom det slutliga och ultimata beviset för vad som gör en Taifare unik. Den här kvällen tangerade Taifarna legenden om den gordiska knuten. Den legend som säger att det i ett tempel utanför den grekiska staden Gordion fanns en knut som satt fast i en oxkärra. Knuten var så pass avancerad att ingen lyckades lösa upp den. Alexander den Store gjorde ett försök, misslyckades kapitalt och blev sedan så arg att han drog sitt svärd och högg sönder knuten med ett enda hugg.
Denna knut har i decennier plågat Taifarna. Den ekonomiska gordiska knuten som alltid stått där i vägen för Taifarnas längtan efter ordning och reda och kontinuitet i boksluten. Man har försökt knyta upp den men inte lyckats. Istället han man fått slanta upp under sina brandkårsutryckningar, gång på gång, säsong efter säsong.

När nu elitlicensen än en gång stod i fokus under midvintern enades Taifarna kring en ny tänkbar lösning. En lösning som kunde öppna vägen mot framtiden och, om den lyckades fullt ut, föra Taif in i en framtid som trots SHL-hot och ökade kapitalkrav kunde innebära att Taifarnas egen skuta skulle kunna bege sig ut på oceanerna utan brutna segel och återvända oskadd till varje hamn.
Det skapades ett aktiebolag i en hockeyklubb från en centralort med 3000 invånare. Ett dödsdömt projekt överallt – utom i Tingsryd. För i Tingsryd finns det Taifare.

Trots den rådande optimismen var det knappast någon, inte ens de mest rättrogna Taifarna, som trodde att försäljningen skulle räcka så långt som till att köpa ett tillräckligt solitt svärd för att kapa den gordiska knuten.
Alla hade fel. När jag nu sitter här får jag veta att summan just nu, med en och en halv timme kvar till deadline, är uppe i 6 830 500 kronor.
Närmare sju miljoner kronor.
Sju miljoner kronor.
Sju. Miljoner. Kronor.
Den gordiska knuten finns inte längre. Onsdagen den 25 april 2018 blev dagen då Tingsryds Allmänna Idrottsförening högg sig fram och in i en ny era.
Ändå skulle det inte förvåna mig om vissa Taifare kommer att vaska biljetter om publiksiffrorna dalar i vinter.