Coronatider – julafton varje dag för idrottsförbunden

Coronatider har varit ett helvete och ett gissel för nästan alla.
Men det finns undantag.
Aldrig tidigare har våra idrottsförbund haft det roligare än under de senaste månaderna.
På förbunden har restriktionerna betytt julafton varje dag.
Riksidrottsförbundet, med Björn Eriksson i spetsen, har viftat med de 500 miljonerna med samma känsla av segervisshet som ett hockeylag som precis vunnit Stanley Cup i bäst av sju. Äntligen känner sig RF precis som RF vill känna sig: som det viktigaste som finns i hela Sverige.
Under RF finns de minst lika stolta specialförbunden, som i dag uppgår till 72 stycken – en för varje specifik idrott som av RF dubbats till ”riktig idrott”.
Om du känner ett kall att jobba inom något av alla dessa idrottsförbund krävs dock vissa personliga färdigheter, nio till antalet.

Jag listar dem här:
1. Du ska älska byråkrati. Ingenting är roligare eller vackrare än kvarnar som mal oändligt långsamt. Du har en lidelse för detta.

2. Du ska älska att skriva kanslisvenska och drivas av att tävla mot dig själv och alla andra på ditt förbund i att göra svenskan så knastertorr som möjligt. Skriva dagordningar är kul, skriva PM underbart, skriva protokoll avundsvärt och skicka in inbjudningar till möten en ynnest.

3. Näst efter Word, Excel och Powerpoint tycker du att pärmar är Guds allra bästa gåva till mänskligheten. För där kan du sätta in dina word- och excelark, katalogisera dem i datumordning och utöka dina stolta hyllmetrar av pärmar i bokhyllan på ditt rum.

4. Du brinner för att tillhöra den inre kretsen av upplysta. De som står över alla andra, eftersom de vet en massa som ingen utanför rummet någonsin ska få veta. Om du inte upplever en närmast klimaktisk upprymdhet inför detta faktum platsar du inte på ett förbund.

5. Du ska älska möten. Du ska se det poetiska i möten på över tre timmar som egentligen inte handlar om någonting alls. Gör du det, då är du av det rätta förbundsvirket och kan räkna med livslånga uppdrag.

6. Du har svenska myndigheter som din förebild i hur man ”får jobbet gjort” men anser att myndigheter ofta går lite för fort fram. Hellre dra ut lite extra på det, resonerar du, eftersom du ingår i den inre kretsen.

7. Du vet att din plats är ohotad, eftersom ingen vill ha den. Skulle någon annan mot förmodan vilja ha den känner du stödet från förbundsstyrelsen, vars ledamöter om inget annat anges sitter på livstid av det enkla skälet att styrelseledamöterna är de enda som närvarar under årsmötena. Utöver dig själv och ett par till, förstås. Smart.

8. Var aldrig rolig. Det är oseriöst. Och arbetar du på ett förbund, då är du seriös. Förstått?

9. Om någon journalist ringer och vill ha svar på relevanta frågor av typen ”Hur ser er seriepyramid ut i år?” eller ”När beslutar ni om disciplinärendet gällande Spelare NN?” har du tre alternativ du måste välja bland om du inte vill…tja, du vet var dörren är, eller hur?
Dessa är:
1) ”Vi ska sätta oss ner och diskutera den frågan på måndag” Alltid måndag, eftersom journalisten satt tänderna i andra stories under helgen.
2) Läsa innantill ur ert förbunds stadgar, valfri passus, och prata allmän gallimatias kring dem, självklart på kanslisvenska. Du ska vara ociterbar när samtalet är över, annars tar gärna ordföranden ett snack med dig mellan fyra ögon. Ingenting du säger får innehålla spår av substans.
3) Hänvisa till någon annan på ditt förbund, gärna någon som är föräldraledig.

Mot den bakgrunden förstår alla som läser detta vilken o-fatt-bar julafton det varit hos våra 72 förbund sedan i mars. Nu kan äntligen åtminstone 62 av dem visa prov på sin existens på sina läckra idrottonlinesajter och resterande förbund, som redan är kända av svenska folket, kan skatta sig lyckliga över ett aldrig sinande nyhetsflöde.
Kolla bara baseballförbundet, för att ta ett förbund vars dagliga sidvisningar sällan trumfar antalet fingrar på vänsterhanden. Plötsligt finns en byråkratisk berättarglädje som lär sakna motstycke i den svenska idrottshistorien.

Det måste vara Tegnell och hans gelikar som är den absoluta motorn bakom detta.
Folkhälsomyndigheten – alla idrottsförbunds absoluta starstruck-myndighet – servar varje dag våra förbund med ny inspiration. Det är i princip bara att copypejsta in senaste nytt i ett dokument och vips har ännu en daglig nyhet lagts ut av förbundets hemsidesansvarige.
Jag kan riktigt höra de interna glädjevrålen på kanslierna som förkunnar att inköp av nya pennor, kuvert och pärmar bör ske skyndsamt och ”till vilket pris som helst”.
Att dagligen betona att man ”noga följer utvecklingen” som om man vore det enda förbundet i hela Sverige som känner till restriktionerna ger extra kudos och pondus i det dagliga arbetet.

Jag känner mig nästan lite orolig över vad som ska hända inom förbunden när allt, inom en kanske inte alltför avlägsen framtid, återgår till det normala.
Jag menar: vem vill inte jobba i ett förbund efter det här? Och om förbunden formligen sköljs över av nya aspiranter och en knivskarp konkurrenssituation skulle skapas infinner sig en del tunga frågeställningar.
Tvingas förbundsanställda börja ge substantiella svar på frågor från utomstående?
Flytta möten från måndagar till längre fram i veckan?
Tvingas förbunden införa demokrati när årsmötesdeltagarna plötsligt är dubbelt så många som antalet styrelseledamöter eller fortsätter man att sitta på livstid?
Kommer någon till och med att få för sig att dra ett skämt när någon ringer och vill ha en kommentar från sektionsordföranden?
Hur ska det gå för den inre kretsen när alla nyfrälsta också vill ta del av hemligheterna?
Och, framför allt: kommer ekonomin att vara tillräckligt solid för inköp av nya pärmar?