Det är lätt att glömma att det var med Josh & Jeff allt vände

Blogg

Lycka är detsamma som att ha god hälsa och dåligt minne.
Det talesättet stämmer bra in på Växjö Lakers.
Hälsan är det väl beställt med. Laget är skadefritt, har troligen Cristopher Nihlstorp tillbaka från sjukdom lagom till söndagens final 4 (såvida inte Hallam & Co väljer att matcha Steen igen) och har fysiskt sett lyckats stå emot två Skelleftelaviner i Västerbotten.
Det lag vi ser spela nu är det lag många experter haft som favoriter till SM-guldet. Det taktar, det kuggar i, det ser nästan ut som ett självspelande piano.
Lycka är som sagt den goda hälsan med framför allt det dåliga minnet.
För vi glömmer ju så lätt.
Vi glömmer hur det såg ut under stora delar av hösten. Vi glömmer rykten om osämja i truppen, glömmer uppgifter som gör gällande att Hallam gått bezerk på en loj och underpresterande hösttrupp. Vi glömmer så lätt hur oerhört lågintensivt, nästan ointresserat Växjöspelet såg ut även efter jul.
Vi glömmer lätt att det efter drygt halva SHL bara skiljde några futtiga poäng ner till helvetisk kvalplats för Växjö Lakers.
Det är framför allt lätt att glömma när det vände och när det hände.
Jag talar om paketlösningen som innebar en 180-gradersvändning.
Josh & Jeff.
Det låter nästan som en engelsk version av Piff & Puff om man säger det snabbt, men aj vilka två lysande karaktärsvärvningar Henrik Evertsson lyckades göra här. Karaktärer som nu är på mycket god väg att skjuta SM-guldet till Växjö. På de 20 matcher de lirade under grundserien vann Växjö 15 och i slutspelet har Växjö som bekant 4–2, 4–2, 2–1.

Josh Hennessy går på kraft och mental racerbensin, han jobbar, sliter, kämpar, ser passningsvägarna, läser motståndarnas rörelser i offensiv zon, checkar, vinner lösa puckar, vänder upp, gör det aviga. Det vete sjutton om han inte håller på att förlänga sitt kontrakt.

Jeff Tambellini är van vid de stora sammanhangen, spelade 13.40 i Stanley Cup-finalens game seven 2011 och visar med önskvärd tydlighet hur mycket han älskar varje litet moment i spelet. Han vill inte missa en sekund, vill ständigt vara med i centrum där det ska avgöras, han kan tempoväxla, tackla, skjuta, böka, checka men även använda handlederna i finsnickrarlägen.
Tillsammans med Rhett Rakhshani är de linan som leder Lakers, när Roséntrion oftare än sällan naglas fast av Skellefteförsvaret. Rakhshani peakar nu, han är extremt svår att norpa pucken av och hans prickskytte är som en omvänd hand jämfört med det enorma överarbetandet vi såg i höstas och vintras.
Det finns både en och annan expert som sagt att Växjö Lakers får svårt att vinna på grund av de utländska spelarna. Jag anser tvärtom att om Växjö Lakers vinner är det tack vare att de utländska spelarna visat prov på så mycket hjärta och bäst-när-det-gäller-inställning.
Jag tog upp frågan med Sam Hallam efter gårdagens presskonferens.
– Jag har fått den frågan så många gånger. Alltså, vi har jobbar ihop sedan augusti, även om Tamby och Josh kom in sent såg de att det inte finns några killar i laget som bara åker med. Sedan handlar det också om att vi är i final. Du får inte så många chanser att spela final i din karriär.
Om Tambellinis och Hennessys inträde i laget sa han:
– Då hittade vi en balans. Vi fick en tro och en förståelse för att så här vinner vi matcher på vårt djup, vår bredd och genom att vi har fyra lines som tuggar på. När Tamby och Josh kom in fick vi en identitet i laget.
Hallam måste ha vetat vad han gjorde när han valde att ställa Rhett Rakhshani åt sidan precis som när han sidsteppade Robert Rosén under slutspelet 2014. Båda spelarna har efter sina petningar frigjort anmärkningsvärt mycket mer av sin energi och fått ut oceaner mer av sitt kunnande.