Drömmen förde dig vilse

Blogg

Jag knycker titeln från en Anna Jansson-bok med samma namn. En bok som handlar om den gotländska myten om den vita havsfrun, en ung kvinna som drunknade på sin bröllopsnatt och sedan i sin osalighet försöker locka ner män i underströmmarna utanför västkusten.
Jag knycker titeln därför att den går att applicera på nästan all elitidrott. Det är inte verkligheten som får klubbarna att välja fel spår, fatta fatala beslut och sedan trixa med siffrorna för att skjuta den värsta skammen på framtiden. Det är drömmarna.
Det dröms för mycket i idrottsvärlden och det romantiseras för mycket kring hur det är att driva och tillhöra en elitklubb. Drömmar är förrädiska. Vem som helst kan drömma, men hur många gånger har det hänt dig att drömmen kunnat addera någonting till verkligheten när du vaknat?
Drömmar är oklara, förrädiska och de har, precis som Madonna så träffande uttrycker det i Like a prayer, ”no end and no beginning”.
– Ta inte bort drömmen, har varit ett stående argument i Mördarkampanjen mot SHL under de senaste åren.

Vadå ta bort? Klart att drömmarna inte kan tas bort. Ingen kan stoppa drömmandet. Drömma kan vem som helst göra när som helst, men drömmar är ett slöseri med tid, en abstrakt företeelse som inte sällan landar i någon sorts nostalgisk och bedräglig det var bättre förr-känsla, trots att det inte var bättre förr.
Styrelserum är en plats där drömmar borde vara förbjudna. Ett styrelserum är en plats där var och en sätter ner båda fötterna på en stadig mark, analyserar verkligheten och försöker besvara frågan: Hur kan vi anpassa vår verksamhet så att vi går runt, inte ligger kommunen till last eller riskerar att stöta oss med våra frikostiga sponsorer?
Styrelserummet är inte till för att drömma sig bort till pokaler och guldchampagne när man innerst inne vet att det är omöjligt. Styrelserummet är där man lägger upp det hårda arbetets taktik och inget annat.
Så sluta snacka om att drömma. Det är infantilt att drömma. Sätt upp mål istället. Realistiska mål. Hoppas istället för att drömma. Tro på det du gör istället för att lägga upp visioner som saknar all verklighetsförankring. Drömmen löser allt i en parallell icke-synlig värld. I verkligheten regerar hoppet och tron. Hoppet om att laget ska prestera på sin maxnivå. Hoppet om att publiksnittet ska öka. Hoppet om att några fler företag ska sluta upp och förbättra klubbens ekonomi.

Nej, det handlar inte om att ta bort några drömmar. Det handlar om att ersätta drömmarna med det klassiska men tråkiga och slitna sunt förnuft och krydda det gamla uttrycket med ett annat, ännu tråkigare: att jobba hårt.
Den som känner till sin egen kapacitet och är beredd att utstå både två och tre valkar i nävarna är den ende som har möjlighet att lyckas i skarpt läge, oavsett vilken nivå hen befinner sig på.

Jag hör invändningarna:
Men Växjö Lakers då?
Framgångssagan?
Vill du stoppa den från att upprepas?

Jag vill inte stoppa någonting. Växjö Lakers i dag används nästan som exempel på en förening som drömt sig framåt i tillvaron på rosenblad och på något sätt kommuncurlats fram till sina framgångar. Inget kunde vara mer fel och det säger jag därför att jag varit ögonvittne till klubbens uppgång, fall och pånyttfödelse. Att Växjö befinner sig där man gör i dag beror på ett antal människors enormt uppoffrande arbete. Anders Öman först och främst, givetvis. Men glöm inte Patrik Åkesson och Uffe Malmberg som slet som djur för att övertyga överkvalificerade spelare att välja Växjö. Glöm inte Per Schöldberg, i dag Växjös kommunalråd för (C), som på sin tid la ner ofantligt många timmar på att försöka skynda långsamt. Eller kanslikämpen Magnus Sandberg, den idoge Dennis Greip eller de fantastiska Jonas Johansson, Hasse Persson och Tony Klang som alltid sett till att ge Växjö Lakers bästa PR när det gäller hanteringen av press/media. Micke Skoog som med sitt tillmötesgående sätt fick domarna att med glädje vilja resa till Växjö. Jag har glömt massor av de hundratals människor som har del i Växjö Lakers framgång men gemensamt för dem alla är detta: de var inga drömmare, de var arbetshästar.

Att det sedan
gick snett 2008 hade andra orsaker men min poäng är denna: så länge drömmarna hålls borta från styrelserum och andra viktiga poster har klubben en chans att växa hyfsat riskfritt. En fasansfull egenskap hos en drömmare är nämligen denna: lathet. Den som är driven av sin egen inneboende dröm har svårt att ta verkligheten för vad den är och de uselt lagda budgetar vi ser exempel på dagligen är ingenting annat än resultatet av en alltför hög drömhalt hos berörd klubb.
Såväl SHL som Hockeyallsvenskan har nu äntligen klargjort att man genom att införa hårdare ekonomiska krav i båda ligorna försvårar för budgetar, uppburna av luft och drömmar, vilket på sikt kraftigt bör minska antalet tiggarhåvar utanför kommunhusen i hockeysverige.

Den legendariske John Fjordevik, mannen bakom Sveriges VM-succé 1995 och mångårig ordförande i Smålands Ishockeyförbund, sa en gång att det bara fanns en klubb i Småland som alltid levt i verkligheten och därför aldrig har haft problem med ekonomin: notoriska division 3-gänget Diö Goif från Älmhults kommun. Det gör mig stolt som ex-älmhultsbo och Diöälskare.