Ett skamligt Kumla och ett Tingsryd med cupmuskler

Blogg

Så fick vi föras tillbaka till en tid som mest påminner om ett gruppspel i innebandy-VM eller en Alexander Karelin-fajt i början av 1990-talet.
Kumla–Troja 0–11.
Ska inte kunna hända.
Får inte hända.
Det är siffror, skamliga för sporten ishockey på rikets tredje högsta nivå i en liga som gjort vad den kunnat för att blåsa upp sig likt en groda inför en större fiende.
0–11.
Ledsen, men det funkar inte.
Samtidigt finns svaret i historieböckerna, där den västra serien alltid varit lika kvalitetstopografiskt ojämn som en skidbacke. Även på original four-tiden, då det under elitserien fanns en etta för varje väderstreck, fanns det gott om bra lag i syd, öst och norr. Väst var skamfläcken, där det bara fanns två lag som kunde spela hygglig hockey: Mora och Örebro. De hade haft råd att kasta in både korvgubbe och materialare i förstalinan och ändå ta sig vidare till dåvarande allsvenskan medan striderna ofta var stentuffa kring platserna i de andra serierna.
Jaja. Inget att göra åt. Vi får leva med en skrattserie i playoff 1, helt enkelt.
Leidans boys har heller inget att hämta i Sunnerbohov i morgon men jag hoppas att de inte släpper in elva nya puckar. Det är en viljesak.
• • •
Det var bättre tryck i Kockumladan där jag stod (inte satt) på en nykomponerad pressläktare och följde Tingsryds jämna vårdade och tålmodiga malande mot ett Krif som stundtals inte kom förbi rödlinjen. Tålamodet betalade sig tre gånger om i form av ett sent mål i respektive period, varav Robin Olssons sista i tom kasse.
Till skillnad mot i fotbollen har ett bra hockeylag mer ofta än sällan råd att leta efter formen och det känns i Taifs fall som att de där cupmusklerna visades upp i går. Åtminstone tyckte jag mig känna igen den stadga och tyngd i den kollektiva laginsatsen som var så påtaglig under förra våren. Mitt deltips sprack i och med Tingsryds 1–0-ledning i matchserien men nu tror jag att jag får rätt. I morgon försvaras Nelson Garden Arena.