Ketchup, inte senap, förklarar fotbollens konservatism

Först kommer ingenting, sedan ingenting och därefter ingenting.
Det fortsätter med ingenting, sedan ingenting och sedan – plötsligt, från ingenstans – kommer allt på en gång.
Eller egentligen: allt kommer inte på en gång men tillräckligt mycket kommer ut för att det ska kännas som ”allt” och fungera som metafor.
Ja, jag talar om fotbollen, de konservativas jättelika och globalmäktiga katedral.
Ja, jag talar om VAR, denna present till den konservativa fotbollen som borde ha levererats redan för 20-30-40 år sedan men som därför i dag inte kan tas emot som den enorma game changer den är.

Istället har fotbollsfilosoferna, såväl de självutnämnda som lekmännen på området, med ytterst få undantag ställt sig upp på barrikaderna i affekt och turats om att på finurligast möjliga sätt tala om att VAR i fotboll är som var i ett infekterat sår: någonting obehagligt och äckligt.
Fotbollen lever på sin storlek, inte av sin förändringsbenägenhet.
Andra sporter lever inte på sin storlek, utan av sin förändringsbenägenhet.

Ett gubbstruttigt och korrupt Fifa har i decennier totalt struntat i att utveckla fotbollen på det sätt den, i enlighet med andra sporter, borde utvecklas: mot ett renare och rättvisare spel där sanningen och inte det ögat uppfattar står som segrare.
Redan efter Geoff Hursts ribbmörsare i VM-finalen 1966 borde åtgärder ha vidtagits. 53 år senare vet vi fortfarande inte om det var mål eller ej, om England blev rättmätiga världsmästare. Redan då fanns en fullgod teknik för att – om Fifa velat – placera en liten kamera längs mållinjen.
Men det är problemet.
Fifa vill nästan ingenting, förutom att tjäna perverst mycket pengar på i många fall ytterst tvivelaktiga grunder.
Därför tvingades vi så löjligt sent som i VM 2010 se Frank Lampards Hurstkopia mot Tyskland underkännas trots att bollen var flera decimeter över mållinjen.
Hur sjukt är inte det?
Debatten efteråt?

Tog slut efter en dag ungefär.
Fifa-filosoferna typ: ja, ja – det blir fel ibland. Tekniska hjälpmedel skadar fotbollen. Hur skulle det se ut om vi skulle kolla på video så fort någon domare är osäker?
Idéer till förändring har sannerligen inte saknats. Så länge jag kan minnas (och jag är 47 år så det är ganska länge) har jag hört passionerade supportrar komma med förslag som utan tvekan skulle föra fotbollen framåt på alla plan: varning, utvisning, långa avstängningar och feta böter för filmning och förstärkning, ändrade offsideregler, stenhårda regler mot uppenbar maskning, effektiv speltid, uppluckring av de märkliga bytesreglerna – och så framför allt den efterlängtade önskan (åtminstone bland de icke självutnämnda fotbollsfilosoferna) om förfinad kamerateknik för att en gång för alla säkerställa att ingen stor match någonsin mer ska avgöras efter en bevisligen felaktigt dömd straff eller offside.
Vad som skett i förändringsväg i stort fram till VAR-revolutionen: ingenting, förutom att sista gruppspelsomgången spelas på samma tid på två arenor för att inte upprepa Västtyskland–Österrike-mygelmatchen från 1982 då Kamerun medvetet spelades bort.

Men det korrupta och gubbstruttiga Fifa har skitit fullständigt i vad folk tycker. Gubbstruttarna har suttit tillsammans vid runda och rektangulära bord och förklarat att tekniska hjälpmedel enbart skulle störa den fina fotbollen.
Följden: många med mig har tröttnat på att titta, känt oss sura i magen av alla filmningar och alla maskningar som blivit avgörande och inte ens i efterhand bestraffats utan snarare hyllats.
Som jag skrev inledningsvis lider fotbollen just nu av någon sorts ketchupeffekt.
Och i just ketchupen finns en samtida gåta som faktiskt förklarar varför fotbollen är som den är och i sin konservatism står i ett helt eget läger jämfört med nästan alla andra lagsporter.
Men varför är det så här?
Varför bygger fotbollen vindskydd när förändringens vindar blåser när andra hissar seglen?

I sin bok Vad hunden såg…och andra äventyr sätter den kanadensiske journalisten Malcolm Gladwell fingret på vad som skiljer senap från ketchup på den amerikanska försäljningsmarknaden. I en oerhört intressant reportage konstaterar Gladwell att senap finns i en uppsjö olika sorter, smaker och former. Varför har inte ketchupen förändrats på samma sätt? frågar han sig innan han levererar svaret.
Han börjar med senapen. Från början dominerades den i de amerikanska matbutikerna av ett enda märke: French´s, en senap baserad på gula senapsfrön. I hyllan med specialingredienser kunde kunderna även hitta senapsflaskor av märket Grey Poupon, en senap, baserad på bruna senapsfrön, som under tidigt 70-tal bara omsatte kring 100 000 dollar om året. Heublein, som ägde Grey Poupon, upptäckte en dag att om man gav folk ett provsmakningstest behövde de flesta bara smaka Grey Poupon en enda gång för att överge den gula senapen.
Succén var omedelbar.

Folket tog en ny sorts senap till sina hjärtan. Utvecklingen var explosionsartad och ledde i sin förlängning till att dagens amerikaner sedan decennier haft en hel avdelning bara med olika senapssorter att välja på.
Ketchupen – borde vara likadant där, eller?
Det är det inte.
Där finns det en jätte som totaldominerar, framför allt i USA men även här i Sverige märks den: Heinz.
Varför har inte ketchupen utvecklats på samma sätt som senapen?
Runt millennieskiftet beslöt sig Bostonföretagaren Jim Wigon, inspirerad av vad som hände med Grey Poupon nästan 30 år tidigare, för att göra samma sak med ketchupen.

Alla som smakat Heinz ketchup bör kunna hålla med om att det finns andra märken man testat i livet som smakat bättre eller rentav avsevärt bättre. Själv anser jag exempelvis att Johnnys sötstarka fullkomligt krossar Heinz, men Heinz är billigt, utbudet enormt och det är lätt att av gammal vana lägga ner en flaska i matvagnen.
Jim Wigon hade noterat Heinz klena smak och tänkte göra den perfekta ketchupen, följdriktigt kallad Worlds Best Ketchup. Han började med kajennpeppar, gula lökar, vitlök och en dyr tomatpasta. Sedan: basilika som hackats för hand för att inte skada bladen. Lönnsirap istället för glukossirap, vilket minskade sockerhalten med tre fjärdedelar jämfört med Heinz.

Så begav sig Jim Wigon entusiastiskt ut i butikerna och bjöd kunder att doppa en köttbulle i hans nydesignade ketchup. De flesta flämtade av förtjusning, vissa bad om en köttbulle till, andra doppade den första köttbullen två gånger.
Alla var eniga: klasskillnaden var enorm.
Wigon förklarade varför:
– Ni har ätit dålig ketchup i hela ert liv.
Ser vi här början på en ny saga, likt Grey Poupon som förändrade senapens världsordning?
Nej.

Trots enorma ansträngningar och trots en överlägsenhet i smak och ingredienser sålde Jim Wigon bara småpotatis i jämförelse. Han tog inte ut någon lön och beskrev läget i hemmet med orden ”min fru håller på att slå ihjäl mig”.
Hans produkt var dyrare än Heinz och framför allt: Heinz kunde fortsätta att leverera en ketchup som man visste var långt ifrån perfekt, enbart på grund av sin enorma storlek på marknaden.
Så ser det ut än i dag.
Heinz är den globala jätten som serverar en billig men ganska dålig produkt som egentligen inte utvecklats speciellt mycket genom åren.

Heinz och ketchupen och Fifa och fotbollen går hand i hand.
Vi vet att de kunde och borde vara bättre, att de för längesedan borde ha utvecklat sin produkt för kunderna.
Men de behöver inte.
De är störst ändå.
De är överlägset störst och lever enbart på storlek.
Detta medan ”senapssporter” som volleyboll och ishockey är förändringsbenägna, lyhörda för supportrarnas åsikter och kommer i nya smaker med jämna mellanrum.

Mot den bakgrunden är det smått sensationellt att gubbstruttarna, oavsett vad filosoferna nu tycker, valt att införa VAR och dessutom står fast vid det. Och till deras försvar ska sägas att decennier av uppdämda behov blir svåra att sätta på första VAR-försöket. Tekniken och tillvägagångssättet behöver och kommer att förfinas.
Det kanske finns hopp trots allt.
Snart kanske vi kan tvinga män att spela fotboll som kvinnor gör; utan att filma, förstärka och gnälla.
Jag håller en tumme för senapseffekten.