Laaksos förlängning ett resultat av Växjös utlandsstrategi

Blogg

Det sägs att Tuomas Kiiskinen, strax innan det att han satte sin signatur på ett Växjö Lakers-kontrakt i våras, ringde upp vännen Ville Varakas och frågade vad han skulle göra.
– Kör, lär Varakas ha svarat honom.
Oavsett vilket kan vi konstatera att klubben vid sjöarna med stor framgång använt sina utländska spelare som ambassadörer och referenser för att växa som klubb och för att få ett spelstarkare representationslag.

Det första konkreta exemplet ligger så långt tillbaka i tid som 2006 då en 25-årig före detta Bostonstudent vid namn Steve Saviano svepte in och tog både Växjö och allsvenskan med storm. Saviano var sedan involverad i värvningarna av kompisen David Lundbohm och Dustin Johner. Alla var de med och gick upp i elitserien med Växjö för snart fyra år sedan och Saviano myntade i en Smp-intervju med min kollega Kristian Ferm uttrycket: ”Once a laker, always a laker”.

Den före detta Harvardstudenten Noah Welch har, sedan han kom till Växjö 2012, fört Savianos ”arv” vidare. Det är mycket tack vare Welch Växjö i dag har Cory Murphy på kontrakt – dessutom ett kontrakt som fortsätter två år till och sedan utmynnar i en tjänst som spelarutvecklare. Welch har även utfört lobbyverksamhet som föregått värvningarna av Colby Armstrong, Nick Johnson och Josh Hennessy. På det här sättet har Växjö Lakers lyckats ha ett kluster med spetskompetenta nordamerikaner i klubben under relativt lång tid och har smart utnyttjat alla tentakler och kontakter för att fylla på med fler spelare av samma virke. Amerikaner och kanadicker har en tendens att trivas väldigt bra i Växjö och blir sällan engångslösningar utan oftare flerårslösningar.

På samma sätt har klubben arbetat upp ett kluster av finska spelare som känner varandra korsvis och rekommenderar klubben till varandra. En anledning till att Teemu Laakso trivts så pass bra i Växjö – förutom en god lön – handlar mycket om det finska umgänget vid sidan om hockeyn och där finns Jani Lajunen som bästa polare sedan tiden tillsammans i AHL och Milwaukee Admirals. Huruvida det leder till en förlängning med även Lajunen återstår att se, eftersom det finns en skadesituation att ta hänsyn till för klubben. Även Ville Varakas känner Laakso sedan tidigare och lirade tillsammans med Kiiskinen i Kalpa under flera år. När det gäller de finska målvaktsvärvningarna (Norrena och Lassila) var det Tomi Kallio som var god vän och referens sedan Åbotiden.

När jag i ett annat ärende i vintras intervjuade sportchefen Henrik Evertsson gled vi in på  frågan hur Växjö Lakers kan konkurrera med Frölunda och vad som skiljer klubbarna åt.
– Man kan säga så här, sa Evertsson.
– När det gäller unga svenska talanger är det Frölunda som har innerkurva. När det gäller nordamerikaner är det vi som har innerkurva.

En bra sammanfattning. Roger Rönnbergs tunga CV med juniorkronornas guld som främsta merit och hans goda rykte som utbildare och förädlare av ung talang ger Frölunda stora konkurrensfördelar när det gäller yngre spelare. Det är bara att ta en titt i deras roster och du ser att åtskilliga unga spelare som fostrats i Växjös omedelbara geografiska närhet nu spelar i Göteborg.
För att konkurrera med sådant gäller det att som Växjö betala bra löner och dessutom ha ett inarbetat system för att slussa in utländska spelare, få dem att trivas, leverera och förlänga.
De slentrianmässiga invändningarna dyker upp snabbare än någon hinner säga transatlant:

Varför inte satsa på fler svenska spelare istället?
Ingen vill väl se ett lag som har en massa utlänningar?

Det är så här det ser ut. Hockeysituationen i Sverige 2015 påminner om arbetsmarknadssituationen i Sverige under 1960- och 1970-talen då industrins hjul tenderade att rulla oroväckande sakta såvida vi inte importerade arbetskraft från andra länder. Tack vare den stora invandringen av bland andra jugoslaver, italienare och finländare lyckades Sverige hålla hjulen rullande medan vår då mycket expansiva industri fortskred. Små bruksorter överlevde mycket tack vare detta.
Sådan är situationen i hockeysverige nu. Det finns många svenska spelare, javisst, men det finns för få spelare som är tillräckligt arbetsföra för att fylla en funktion i en liga som aspirerar på att vara världens tredje bästa. Det är givetvis de två övriga ligorna – den i öst och den i väst – som skapat denna extrema arbetskraftsinvandring. NHL väljer, plockar och vrakar som aldrig förr och verkar dessutom ha en expansion för dörren, vilket inom några år lär innebära ytterligare 60 + 60 tröjor att fylla, med nya AHL-farmarlag inkluderat.

Å andra sidan ser KHL ut att implodera och den upplaga av det ryska ekonomiska före detta skrytbygget som ställs på benen i höst innehåller sannolikt både färre lag och en reducerad utlänningskvot om jag får gissa, i spåren av frysta tillgångar, fallade rubelkurs och omvärldens hot om nya sanktioner. Rysslands galna militära aggression i Ukraina är ett hot mot hela freden i Europa och jag misstänker att spelare tänker sig för både en och två gånger innan de kritar på ett kontrakt med klubbar i en krigförande nation med massor av framtidsfrågetecken i skyn. Kanske kan den ryska oron leda till att fler svenska klasspelare vänder hem till SHL, men det troliga är att en utländsk bastion kommer att bli normen för många SHL-klubbar även fortsättningsvis. Framför allt eftersom SHL nu går in i en expansion från 12 till 14 lag.

Klubbar som Skellefteå, Brynäs och Frölunda, som har juniorverksamheter som genererar A-lagsspelare i stor eller relativt stor utsträckning, berörs givetvis mindre av dräneringen av svensk talang. En klubb som Växjö däremot – där juniorsidan fortfarande behöver ett antal år på sig för att ge önskad frukt – har inget annat val än att fortsätta att vara bäst på att värva utländskt för att målsättningen om att bli bäst i Sverige ska bestå.