Mitt tips: Så slutar Hockeyallsvenskan 2016/2017

För snart tre veckor sedan rankade jag SHL-lagen i Smp. Nu, efter ett par veckors semester, är det dags att göra samma sak med Hockeyallsvenskan, här i bloggform.
Hockeyallsvenskan känns alltid tuffare att tippa än SHL och det är som alltid en både stimulerande och samtidigt omöjlig uppgift men också väldigt kul. Ta det därför för vad det är. Jag tror på en ny ytterst jämn liga där poängdifferensen mellan många lag kommer att vara ytterst liten.

Generell analys av Hockeyallsvenskan: Ingen klubb vågar trycka på gasen. Intrycket jag får är att samtliga lag valt försiktighetens väg i en tid där Västerås skandalösa agerande i våras står som ett lika färskt som varnande exempel för vad som kan ske väldigt snabbt för den som är oförsiktig med pengar och som kryddar budgeten med luftiga intäktsposter.
Detta är ingenting annat än väldigt sunt och bra på alla sätt.
Att lönerna hålls nere öppnar för det mest intressanta skiktet av spelare: juniorerna, vår framtid, som nu i väldigt unga år kan få chansen att seniordebutera i allsvenskan istället för i division 1 och att högst medelmåttiga äldre spelare som annars tagit juniorernas tröjor får söka sig till division 1 eller till utlandet för att få jobb. Att vårda, utbilda och vara rädd om det man har istället för huvudlösa chansningar för att nå SHL – kan det bli hockeyallsvenskans nya signum?
I så fall tror jag att Hockeyallsvenskan har en framtid. Allt tyder på att årets upplaga blir minst lika jämn som sin föregångare, vilket är viktigt för intresset och de ändlösa spekulationerna vi som följer ligan så gärna ägnar oss åt.
Nåväl, här kommer mina tips:

14. Västerås
Sju egna produkter är förstås behjärtansvärt och bra på alla sätt. Men sanningen är den att Västerås ska vara glada att de över huvud taget lever och klubben har såklart inte ens varit i närheten av att kunna ersätta de nio tappade spelarna ur fjolårets likväl underpresterande trupp. Nyförvärven sticker inte ut, förutom i viss mån ex-taifaren Markus Persson och det kommer att bli tuff eldgivning mot Henrik Lundberg i kassen. Att spela i form av ett extraliv, som verkligen är fallet i VIK, kan dock göra underverk och det är möjligt att jag missar grovt i bedömningen här.

13. Västervik
Absolut inget fel på Västervik egentligen, förutom en sak: det saknas verklig rutin från allsvenskan och SHL i truppen förutom snart 41-årige Conny Strömberg och den från Oskarshamn hämtade Victor Öhman Den Förste. Oscar Drugge, Joakim Thelin, Simon Mitman och Victor Öhman Den Andre är tunga tapp och det vill till att resten av fjolårsstommen sätter nya pers varje vecka om det inte ska bli negativt kval. Överlägset viktigaste värvningen heter Jonas Fransson och han kommer inte att vara arbetslös i höst. Och kanske kan Kung Conny styra upp ännu ett powerplay i sin evighetslånga karriär.

12. Vita Hästen
Imponerade inte i fjol och ser försvagat ut i år. Stjärnglansen saknas i Vita Hästen och förlusten av Adam Schmidt till Tingsryd lär smärta fortfarande. Det ser ut som om östgötarna åter för sätta sitt hopp till att Marcus Eriksson levererar det han ska och att jättetalangen Daniel Marmenlind eller kollegan Emil Jidskog spelar så bra mellan stolparna att de stjäl ett antal poäng till sitt lag. Möjligen kan revanschsuget från fjolårets mindre lyckade insats skicka upp laget några snäpp.

11. Pantern
Lillis Lundh står inte längre i båset och Viktor Andrén står framför allt inte i målet. Där har vi två saker som inte direkt talar till Malmölagets fördel i höst och vinter. Med Lillis i Jönköping och Andrén i Växjö är det nu upp till Håkan Åhlund och de allsvenskt sett helt gröna Tex Williamsson/Oscar Malm i kassen att skänka trygghet till Pantern. Förre Malmöbacken Johan Björk får dra ett tungt lass såväl på som utanför isen och framåt finns det tillräckligt med skills för att hålla Pantern borta från de två hotande kvalserieplatserna.

10. Björklöven
Är det Tommy Jonssons sista chans att visa att han, förutom guldsäsongen med Brynäs för drygt fyra år sedan, kan leda ett lag med framgång genom en serie? Vi får se. Elva man ut och tolv in är ett utslag av den senaste säsongens megafiasko där topptippade Löven mestadels fick kriga för sin blotta existens. De fina namnen på papperet var inte speciellt snyggt i praktiken. Kan det bli tvärtom i år? Jag tillåter mig att tvivla, men precis som i Norrköping finns det en revanschfaktor även i Umeå.

9. Södertälje
Det viktiga, tycks SSK resonera, är att vara tillbaka i ligan där man hör hemma. Inga extravaganser här. Ingen äventyrad ekonomi. Väldigt klokt resonemang, tycker jag. Och så illa ser inte stommen ur det lag som i våras gick hela vägen upp genom kvalserien ut. Inte alls. De bästa poängmakarna är kvar och Michael Schumachers återkomst i svensk hockey blir spännande att följa liksom värvningen av Felix Maegaard Scheel.

8. Mora
Jag kan ha fel här. Fel i negativ bemärkelse. Mora har, i likhet med BIK Karlskoga, en förmåga att alltid få ihop det på ett bra sätt, hur mörkt det än må se ut, och i Jeremy Colliton har man ett av de mest spännande tränarnamnen i landet för närvarande. Trojafostrade och reslige Pierre Engvall känns definitivt redo för att dominera fullt ut på allsvensk nivå, i Kevin Goumas får man värdefull AHL-rutin och i övrigt finns det gott om både stort och smått kunnande i denna allsvenskans yngsta trupp. Kuriosa: nye målvakten Timo Niemi har, vid 23 års ålder, spelat seniorhockey för tolv klubbar. Världsrekord?

7. BIK Karlskoga
Ett lag i ruiner eller en trevlig början på någonting nytt och fräscht? Eller kanske en mix av båda? Karlskoga genomgår en rejäl generationsväxling där namn som Christian Berglund, Martin Thelander, Joel Gistedt, Henrik Björklund med flera är historia. Men historien har gång på gång visat och slagit fast att ingen någonsin kan räkna ut grislaget BIK Karlskoga. Den fällan går heller inte jag i och placerar laget i mitten. Traditionens makt är enorm och det kan visas igen.

6. Modo
Modo har en rutinerad backsida, där man för andra året i rad satsar på en hårdskjutande bjässe från en kronobergsklubb. Då Noah Welch från Växjö, nu Drew Paris från Tingsryd. Backsidan är dock det enda riktigt vassa i detta nya Modo, som fått ta konsekvenserna av sina många synder och sett 15 spelare trollas bort från fjolårets trupp. Nyförvärven skrämmer heller inte slag på speciellt många. Anfallssidan är ett oskrivet blad och den som tror på en snar återkomst för Ångermanland i SHL bör kanske tänka om. Det borde bli övre halvan, men inte så mycket mer.

5. Almtuna
Här satsas det ungt. Bara Mora snittar marginellt mindre antal levnadsår per spelare än Almtuna och det känns som att det är precis vad tränarna Niklas Eriksson och Marcus Ragnarsson strävat efter. Här ser jag få eller inga superstjärnor men här finns samtidigt utrymme för en konstant utveckling i truppen. Almtuna har visserligen tappat poängkungen Michael Haga till SHL och Örebro men på in-sidan kan laget tillgodoräkna sig bland andra Ludwig Blomstrand, som spottat in poäng i Nordamerika, spännande backen Adam Deutsch och Albin Carlson, som tjänstgjort i Modos försvar under tre år. Sist men inte minst tror jag att drasuten Jonas Johansson går en strålande säsong till mötes i målet.

4. Oskarshamn
Även på östkusten bör man kunna vädra morgonluft. Oskarshamn ser välbalanserat ut med en finfin backsida där Tom Linder och Jonas Liwing anslutit och tidigare Taifmålisen Wictor Ragnewall kommer lite till dukat bord här misstänker jag. Playmakern Nic Dechamps är kvar liksom större delen av fjolårets stomme. Att däremot tappa Dan Bakala och Mitch Wahl smärtar naturligtvis och på papperet saknas en ersättare som direkt går in och fyller ut den senares poängutrymme. Men totalintrycket är ändå klart positivt. Fredrik Söderström känner sitt lag och det kommer att gå bra i år också.

3. Timrå
En frisk och hel Sebastian Lauritzen är mer eller mindre en garanti för succé, men även om den gamla kroppen inte orkar fullt ut känns det som att medelpadingarna har något riktigt intressant och bra på gång. Jens Lööke kan mycket väl bli årets Malte Strömwall; han har allt som krävs för att med kraft kunna dominera i poängligan och ta ansvar för att avgöra matcher. Här finns en fin mix av talang och brunkare, av ungdom och hel- och halvrutin och med Ludwig Nilsson och Johan Persson återbördade och stommen intakt så när som på retirerade Per Hallin och Sam Marklund kan det bli en skoj säsong i en klubb som fått lida svårt de senaste åren.

2. Tingsryd
Jag tror på en placeringsrepris här, men sätter målvakterna i fokus när jag drar upp tänkbara problemfrågeställningar. Ett helt nytt målvaktspar (Tim Sandberg och Niklas Rubin) ska ersätta det kanske bästa och jämnaste paret från i fjol (Johannes Jönsson och Wictor Ragnewall). Klarar de av det? Kanske inte fullt ut, men jag sätter en stark tilltro till att Mikael Sandberg fortsätter att utveckla sina sista utposter. En del nycklar har försvunnit, både bakåt och framåt, men nyförvärven ser inte direkt blygsamma ut på papperet. Med den intensivt krävande och noggranne Magnus Sundquist som chef över det hela anar jag att en ny andraplats kan vara i antågande.

1. AIK
Hur klarar sig Gnaget utan Gustav Lindvall i målet? Och hur klarar sig Gnaget utan den smått legendariske Stefan Persson som målvakternas tränare efter att han lockats till Spartak Moskva? Där finns mina enda farhågor inför AIK:s säsong.
Laget i övrigt ser dock så stabilt ut och innehåller så många olika positiva komponenter att jag inte hyser något tvivel om att AIK står inför en ny topplacering. Kolugne Roger Melin och nye vitaminen Patrik Klüft känns dessutom som en perfekt mix i båset. AIK har det dyraste och även bästa laget. Det bör synas i tabellen.