Open ice-tacklingar som vi känner dem bör förbjudas

Kommer han från sidan? Är tacklingen respektlös? Eller är den nord/syd? Matchstraff eller inte? Avstängning eller inte? Uppsåt eller inte? Skada uppstår –> strängare straff?
Det finns få saker som berör mer än hockeytacklingar.
Precis som det är farten som dödar människor i trafiken är det farten som skadar hockeyspelare ute på isen.
Visas det tillräckligt med respekt för detta faktum när vi debatterar ishockey?
Nej, jag tycker inte ens att vi är nära.

Det finns alltid en grobianfraktion på sociala medier som skriker ”ööööh, innebandy!” så fort disciplinnämnden bestraffat någon med fem matcher och ett stort antal tusen i böter. De förändras aldrig. Hockey ska spelas lika brutalt som när tandlösa kanadicker slog hälsenorna av varandra på 70-talet. Annars är det mjukhockey, innebandy.
Men det finns också kunniga experter som tycker vitt skilda saker om samma tackling, trots att de totalt sett besitter ungefär samma höga kunskapsnivå om hockey. Det säger lite om hur svårt det här med bedömningar är.

Kedjan domare-situationsrum-disciplinnämnd innehåller ibland – i de svåraste fallen, de som eldar på debatten – en eller flera felande/avvikande länkar på vägen fram till slutlig dom, trots alla upptänkliga tekniska hjälpmedel i de två senare instanserna. Det gör debatten än mer laddad och avslöjar samtidigt ännu mer om vilken minerad mark vi väljer att beträda här.
Kort sagt: det är fruktansvärt svårt att göra rätt och en mer filosofisk fråga är naturligtvis om det ens finns någon sanning, något svart eller vitt, för open ice-tacklingar (som i praktiken redan är förbjudna eftersom de med ytterst få undantag renderar påföljd).

Hockeyn behöver en ny sanning, en tydligare regel om den inte ska skörda nya offer. Vi har redan sett alldeles för många spelare som tvingats avsluta sina karriärer långt i förtid och som kommer att leva med fysiska men och, tyvärr vanligt förekommande, psykiska besvär resten av sina liv. Är det värt priset? Är det ens värt att utsätta sig för faran?

Jag har själv brottats med tacklingsfrågan i ett par decennium, bytt åsikt säkert tiotalet gånger men alltmer landat i uppfattningen att tacklingar, åtminstone i Sverige, vuxit till ett bekymmer som snart känns ohanterbart.
Istället för fortsatta gladiatorglosor – som för övrigt är betydligt farligare för hockeyns machostämpel än ett skämt av Richard Gynge – och en patetisk längtan tillbaka till svunna Scott Stevens-tider behöver hockeyn marineras i någonting nytt.
Att ”smälla på någon” bör i dagligt bokstavligt tal ersättas av att ”hindra någon att ta sig framåt”.
Inte sänka, för att du måste. Utan hindra, för att du kan.

Detta bör kommuniceras ut till spelarna, domarna borde undervisa i ämnet, Anders Larsson borde skriva ledare om begreppet.
Att sätta ord på något och prata om det får nämligen ofta effekt. Det är varken en tillfällighet att du hör uppmaningar som ”håll avstånd”, ”nys i armvecket” och ”undvik onödiga resor” eller en tillfällighet att det du hör ger resultat. Det finns det bevis för.
Trots att jag i verkliga livet ibland kan bli galen när jag läser nyheter om folk som blir dömda i domstol efter att ha försvarat sig mot inbrottstjuvar eller rånare finns det ändå någonting i nödvärnsrätten som borde appliceras i skrift i hockeyns regelbok.
Att du inte får använda mer våld än nöden kräver.

Jag vet att det redan finns snarlika definitioner, exempelvis är en boarding detsamma som en våldsam tackling. Men istället för ”våldsam” är ”mer våld en vad nöden kräver” en mer intellektuell och tankestimulerande definition eftersom den ger var och en chansen att, redan långt före match, tänka på konsekvenserna först och tackla sedan.
Genom att använda begreppen ”stoppa en motståndare med nödvändigt våld” och ”stoppa en motståndare med mer våld än vad nöden kräver” skulle tolkningsfrågan bli enklare att besvara, tror jag.

I det otäcka och aktuella fallet Emil Larsson vs Oscar Sundh hade en sådan bedömning kunnat göras redan på plats (om sekretariatet i Örebro kunde visat domarna åtminstone EN repris på jumbotronen, vilket de givetvis sket fullständigt i).
Med ett sådant regelverk skulle domarna snabbt kunna dra slutsatsen att Emil Larsson, oavsett om det är mest nord/syd eller mest blindside, använder avsevärt mer våld en vad han behövt för att stoppa Sundhs framfart.
Kraschen är våldsam och det räcker så.
Det är matchstraff så det skriker om det.

Uppsidan med tacklingsproblematiken är att väldigt många spelare redan lärt sig att stoppa sina motståndare gentlemannamässigt. Den som tittar noga ser det i varje match. Någon puckförare som råkar stirra ner i isen, en motståndare som bara sätter till kroppen lite lätt och helt tar puckföraren ur spel.
Inte sänka, för att du måste. Utan hindra, för att du kan.
Nicklas Lidström var bra på det, till exempel.
Ha gärna honom som föredöme.