Ska vi lägga ner hockeyn eller acceptera att alla klubbar är ekonomiskt dopade?

Blogg

Följande är chockerande fakta, och ni hockeyintresserade nervsvaga kanske hellre ska plita in en annan adress i URL-fältet än att läsa nästa mening:
Sporten ishockey existerar, i sin nuvarande form, enbart på grund av att Sveriges samtliga kommuner öser in pengar i sporten. Sporten ishockey har under modern tid existerat enbart tack vare kommunalt stöd och så kommer högst sannolikt att förbli fallet under lång tid framöver.

Ingen sport är så dyr som ishockey, förutom möjligen bandyn (jag har inga siffror där). Ingen sport innebär så stora återkommande kostnader för drift som ishockey. Nästan alla ishallar/arenor i Sverige har, sedan sjöishockeyn utrotades, nämligen byggts med kommunala pengar och/eller kommunala bidrag i form av antingen direkta pengar (driftbidrag) eller avsevärt subventionerade hyror. Ingen klubb i hela Sverige skulle klara sig utan ett massivt kommunalt stöd. Detta är den bistra sanningen och frågan vi på allvar borde ställa oss, om vi tycker att kommunalt stöd i mångmiljonklassen är fel, är denna:
Ska vi lägga ner sporten ishockey i Sverige?
Jag upprepar frågan:
Ska vi lägga ner sporten ishockey i Sverige?
Satsa pengarna på kulturen istället? Skola? Vård och omsorg? Det finns många svarta hål att stoppa cashen i, den saken är klar.
Men om det inte fattas ett centralt politiskt konsensusbeslut om att förbjuda sporten ishockey borde vi istället leva i den värld vi lever i nu, dvs en värld där kommunen är den utan jämförelse största sponsorn i varje ishockeyklubb i landet.
Sjukt vinklade jämförelser som Sportbladets (klicka här) lägger, precis som Idrottens Affärers Dan Persson träffande beskriver det (klicka här), äpplen, päron, kiwi och ananas i samma korg och påstår att frukt är frukt och frukt kan man jämföra rakt av.
Hur kan man annars skriva en sån här irriterande dum brödtext:

”Upp till 19 miljoner kronor.
Så mycket kan variera i stöd för SHL-klubbarna från kommun och dess helägda bolag.
Medan lag som Växjö och Skellefteå räknar in miljontals kronor varje år, får exempelvis Djurgården Hockey nöja sig med ett bidrag för sin socialt riktade verksamhet – på 200 000 kronor”.

Ovanstående passus isolerad leder, enligt krass matematik, till följande häpnadsväckande slutsatser:
Skellefteå får 95 gånger så stort stöd av sin kommun jämfört med Djurgården och Växjö får 90 gånger så stort stöd som Djurgården.

En stor skandal om det vore sant, givetvis. Men jämförelsen är skadligt felaktig, eftersom folk på allvar lockas att tro att siffrorna är jämförbara med varandra. Siffror, speciellt när det handlar om skattekronor, ska hanteras varsamt journalistiskt och det gör mig upprörd när siffror används utan att sättas in i sitt sammanhang över huvud taget.
Ingenstans tas hänsyn till tid för arenans tillkomst, dess ägandestruktur, byggform, byggkostnad, driftform och hyresform. Allt blir bara en patetisk lek med siffror för att få fram ett önskat resultat. Att Djurgården hyr Hovet match för match tas det inte hänsyn till över huvud taget och den här meningen tycker jag borde ha lett till ett extra samtal eller till att någon borde plocka fram spaden och grävt lite:
”Djurgården vill inte uppge vad de betalar SGA för hyran av Hovet”

Sanningen är givetvis att Djurgården hyr Hovet till en kostnad som självklart är en subvention. Jag har hört siffran 200 000 per match nämnas, vilket om det stämmer innebär en årlig hyra om styvt fem miljoner kronor. Som jämförelse kostar det 34,5 miljoner årligen att drifta Vida Arena här i Växjö varav Växjö Lakers erhåller 13 millar i driftbidrag och sedan får hyresintäkter på 5,85 millar av kommunen. Att se dessa siffror utan sammanhang kan få vem som helst att tro att en stor kommunpolitisk skandal är ett faktum.
Men i verkligheten innebär det att Växjö, med en arena som tar 5700 åskådare, måste betala uppemot 17 millar årligen i övrig drift i form räntor och amorteringar till kommunen, vilket Djurgården aldrig någonsin behövt tänka på eftersom man inte äger sin arena utan hyr av Stockholm Globe Arenas.
Jag säger inte att något lag gynnas före det andra i vare sig SHL, allsvenskan, ettan, tvåan eller korpen – jag konstaterar bara att alla klubbar kämpar för sin existens, att alla klubbar har dealer med sina kommuner och att förutsättningarna att bedriva sin verksamhet i en löne-ekonomiskt galopperande hockeyomvärld är tuffa. Detta är fakta och härom tvista vi ej, som det brukar låta i rättssalarna.

Det vissa kallar ekonomisk dopning kallar jag för ett landsomfattande kommunalt stöd. Alla är med, alla är i så fall dopade upp till tänderna eftersom alla klubbar skulle vittra sönder över en natt om kommunerna tog sin hand från dem.
Det som är synd och skam är inte att klubbar som Djurgården inte får hjälp av sin kommun (det får de bevisligen). Det som är synd och skam med stockholmshockeyn är den klena tillgången på ishallar i regionen. Här är det enorma skillnader mellan Stockholm, där det går 80 000 invånare per takförsedd isyta jämfört med exempelvis Jönköping där siffran är strax över 30 000, liksom Växjö. Men saker kan ske snabbt. Fram till 2011 – före Vida Arenas tillkomst – hade exempelvis Växjö samma dystra siffror som Stockholm.
Här hoppas jag verkligen att rikets största distrikt snart kan se fram emot fler arenor, hallar och träningsrinkar.
Men som sagt: skilj på äpplen och päron – och tro inte att en ananas är en kiwi. Då blir det bara fel.