Slutspels-Växjö gav aldrig Frölunda en chans

Blogg
Det vi såg denna tisdagskväll i Vida Arena var ingenting annat än den praktiska version av Växjö Lakers som fick många experter att lyfta ett guldvarningens finger för klubben i höstas.
Det har tagit tid, långt mycket längre än vi kunde ana, men tisdagens Växjö Lakers var om inte perfekt så väldigt nära perfektion. Sju oförfärade backar och tolv forwards, uppdelade i fyra trojkor vars arbetskapacitet och förmåga att följa matchplanen var oerhört hög.
Frölunda kan såklart inte vara nöjda med vad laget presterade i Vida, men ibland spelar det ingen roll hur du presterar. När motståndet är för bra tar korten snabbt slut och partiet får en given utgång. Frölunda tilläts knappt skapa en målchans under 60 minuter och blev redan initialt utmanövrerat i det fysiska spelet längs sargerna, och efter hand söndermalt av en skoningslöst disciplinerad hemmaarsenal. Det går inte att vinna då. Inte mot ett tipptoppformat motstånd.
Det vi såg var det slutspels-Växjö Sam Hallam haft för avsikt att bygga. Det har skruvats på reglagen under en hel höst, det har hållits informella krismöten i slutna rum och det har handlats in nytt virke medan annat har bytts ut. Resultatet ser vi nu: en backbesättning där jag lyfter fram en spelare för att symbolisera hela metamorfosen: Ville Varakas. Han har hyvlat bort en lägstanivå som i höstas gränsade till det förbjudna mot ett defaultläge där samma självförtroende, företagsamhet och konstruktiv ilska som i fjol (vilket gav honom ett förlängt kontrakt) åter kan skönjas. Varakas är den spelare i laget, anser jag, som svarat för den största uppåkningen i tävlingen mot sig själv.
En gigant i forwardsbesättningen vars betydelse bara ökar är Josh Hennessy. Han är en center som kombinerar sin old school-smartness med ett hemjobb som få kan trumfa och jag konstaterar: värvningen av amerikanen är på väg att bli en av Henrik Evertssons mest tajmade i Lakershistorien.
Mellan stolparna har Växjö den störste inspirationsmålvakt jag någonsin bevakat. Ju bättre motstånd och ju större tryck på läktarna det är desto bättre är Cristopher Nihlstorp. Ju sämre motstånd och ju glesare och tystare på läktarna desto mindre bra spelar han.
Jag kan bara tänka mig vad som händer när han åter får vakta buren under en tät slutspelsserie.
3-0 mot Frölunda kan ha varit Växjö Lakers enskilt bästa match någonsin, med hänsyn taget till motståndarens slagstyrka och formkurva. Och om laget spelar så här även under mars och april blir frågan: hur ska något annat lag lyckas vinna fyra matcher mot Växjö Lakers?