Staten och kapitalet – idrottens enda räddning

För ett par veckor sedan räddades Växjö DFF än en gång från konkurs. Detta genom att ett antal företagare gick in med 4,5 miljoner kronor samtidigt som Växjö kommun reglerade en skuld på närmare 1,4 miljoner kronor. Jag vet att många andra klubbar surar rejält över att Växjö DFF tycks kunna springa till kommunen så fort man blandat ihop debet och kredit och kallt räkna med hjälp. Jag kan till och med instämma i kritiken; det luktar rätt mycket kommundopning här, det går inte att bortse ifrån.
Men exemplet med Växjö DFF är också ett fungerade tankefigur över hur idrotten ska kunna ta sig loss från det stenhårda skruvstäd den hamnat i på grund av coronaviruset.

Jag skrev för ett tag sedan, i min föregående bloggpost, ett pessimistiskt inlägg med rubriken ”Det är kört för idrotten”. Det är tyvärr fortfarande min arbetshypotes, men jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte ska bli eller ens ska behöva bli så.
Min grundinställning genom hela pandemin kan sammanfattas i en punkt:

• Idrotten ska vara en inkluderad del i samhället. Bedömas som vilken annan verksamhet som helst. Precis som att du kan gå och handla på en supermarket om du håller avstånd, gå ut och äta en bit mat med försiktighet eller gå till simhallen och brösta 20 motionslängder ska du, enligt samma försiktighetsprincip, kunna lösa entré till ditt lokala favoritlags hemmamatcher och titta på livesport. Det finns ingen fysisk skillnad mellan dessa exempel, ej heller någon ordningslag som kan sätta stopp såvida inte regeringen beslutar om begränsningar – vilket den gjort och vilket varit fallet sedan den 27 mars.

Idrotten i stort har blivit den sektor som lidit allra mest, elitidrotten specifikt har varit den enda yrkeskår som belagts med totalt yrkesförbud (mars-juni). Även efter det att regeringen godkände att matcher över huvud taget fick utövas har det skett under ekonomiskt omänskliga förutsättningar. Kombon ingen publik, inga intäkter och höga omkostnader har skapat en total desperation och fört idrotten tio steg närmare en avgrund av konkurser. Fotbollen, hockeyn, friidrotten och speedwayen – som i högre grad än andra lever av antingen intäkter från höga publiksiffror eller (friidrott) på olika lopp som lockar enorma deltagarskaror har drabbats särskilt hårt.
Vi är flera – jag skulle nästan säga alla debattörer och tyckare – som flera gånger pekat på den minst sagt bristfälliga dialogen mellan dem som bestämmer och idrotten själv.

Det är inte viruset utan regeringen som stängt idrotten. Viruset har tvingat fram beslutet men ett virus kan inte fatta beslut. De som fattar beslut måste också göra en konsekvensanalys av beslutet och, enligt min grundinställning, ta ansvar för att minimera skadorna beslutet orsakar. Regeringen har anslagit 1,5 miljarder kronor 2020 för att ersätta idrotten för de ekonomiska skador restriktionerna orsakat. Det räcker inte på långa vägar. Det kommer att krävas helt andra summor, helt andra insatser för att mätta 72 olika förbund med mer eller mindre akuta ekonomiska problem.
Dessutom har, i mina ögon, idrottens egen förhandlingspart gentemot det politiska styret, Riksidrottsförbundet, gjort fatala missbedömningar när de hintat om att det kommer att krävas ytterligare 500 miljoner kronor per kvartal under 2021.
Det kommer att krävas mer för att rädda idrotten och om inte RF har vett nog att ställa högre krav än en halv miljard per kvartal för 72 olika idrotter – ja, då skulle jag påstå att idrotten inte bara är en förlorare utan även får svårt att överleva som vi känner den.

Så: hur löser vi det här?
Vad krävs för att mitt föregående blogginlägg med glädje ska kunna gå till historien som en underbar felbedömning?

Två lösningar.
1) Regeringen räddar idrotten.
Regeringen tar ytterligare två steg närmare idrotten, inser allvaret och mer eller mindre försäkrar att ”ta det bara lugnt, vi håller er om armarna, här ska ingen behöva gå i konkurs, vi ser till att kompensera för alla de uteblivna intäkterna”.
Men eftersom regeringen inte signalerat detta utan mest i förbifarten sagt att den följer utvecklingen och att ytterligare stödåtgärder kan bli aktuella finns ångesten och och paniken kvar hos idrotten ända till den dag då den här pandemin är över. Att dessutom räkna med att regeringen skjuter till mer än 500 miljoner per kvartal känns avlägset eftersom det är RF:s utgångsbud.

2) Staten och kapitalet räddar idrotten tillsammans.
Här finns någonting. Ett sorts samarbete som redan pågår och som jag tror är den enda framkomliga vägen. Ja, jag räknar bort alternativ 1, tror inte att regeringen värderar idrotten så högt att den ensam är beredd att rädda alltsammans. Det är här exemplet med Växjö DFF kan stå som modell för den räddningsaktion som ter sig som den mest realistiska. Vi lever i en tid med ökad smitta i samhället, en tid med hårdare restriktioner, en tid där matcher flyttas fram, där serier tar paus minst fram till nyår och där hela elitklubbar tvingas pausa sin verksamhet. Det finns till och med röster som pläderar för att lägga ner all idrott på obestämd tid.

Därför tror jag att den enda framkomliga vägen är att staten och kapitalet tillsammans räddar idrotten.
Växjö DFF räddades av att kommunen, statens lillebror, kom överens med näringslivet (kapitalet) om att göra gemensam sak i klubbens prekära situation och vips var knutarna upplösta och Växjö DFF åter en skuldfri förening.
Så här måste det gå till, på alla ställen. De tunga företagarna, de ekonomiskt oberoende entreprenörerna, finansmännen med mer pengar än de kan räkna. Det är till dem hoppet står nu. Det är nu klubbarna kommer att behöva deras hjälp med den stora pusselbit som måste läggas för att idrotten ska överleva.

Nu är det tid för varje elitklubb att samla sina tyngsta sponsorer, lägga alla trista kort på bordet, och klämma fram den summa som krävs för att säkra sin framtid. Eller varför inte vända sig till de som mystiskt brukar benämnas ”externa finansiärer” – sådana som antingen är redan befintliga sponsorer som degar upp mer än vad sponsoravtalen säger eller personer med lika stora bankkonto som klubbhjärta som vill vara med att hjälpa till.

Nu är tid att böna och be, understryka allvaret, betona vad som står på spel i form av konkurser, folkhälsa, integration, traditioner och folks välmående i största allmänhet. En idrott som går under är, i kombo med massarbetslöshet och annan otrygghet viruset skapat, ett större hot mot samhället än viruset självt.
Nu är tid för de feta plånböckerna att förvandlas till superhjältar, bli ihågkomna som de som räddade en klenod från döden. Kapitalet i samarbete med staten. Det är så det måste bli.