Tingsryds AIF är inte utan skuld i Ljusterängaffären

Tio omgångar fick han.
En seger under ordinarie tid.
Tre enpoängare.
Sex nollor.
Under torsdagsmorgonen fick Per Ljusteräng beskedet.
Nu är det finito.

Nu då?
Går Tingsryd från finito till finemang?
Det återstår förstås att se, men räkna inte med det i första läget. Inga lediga tränare finns på marknaden (men vad skulle hända om Björklöven fick för sig att sparka Jocke Fagervall?), inkastade ersättaren Richard Melkersson har aldrig tränat ett lag på högre nivå än division 2 och truppen är hårt ansatt av skador på nyckelspelare.

Med facit i hand ställer jag ett par frågor:
Vad skulle Tingsryd med Per Ljusteräng till från första början?
Varför fick han sätta sin fot i klubben över huvud taget?
Nu har jag ingenting emot Ljusteräng som person, men redan hans programförklaring i våras borde ha oroat både en och annan. Ljusteräng pratade om att Tingsryd skulle spela ett offensivare spel och sträva efter ett ökat puckinnehav.

Redan här borde han ha varit diskvalificerad för uppdraget.
För vad hittar vi historiskt om vi granskar Tingsryds taktiska DNA? Vi pratar knappast om ett possession team, knappast om ett lag som vill spela den mest offensiva ishockeyn utan gärna slår en extra sarg ut, en lugnande icing och sticker på kontring när tillfällen uppstår.

På detta sätt, med en del champagne och sex delar vatten, har Tingsryds AIF byggt sin framgång. Pasi Mustonen uttryckte det slående för snart 20 år sedan när han sa:
– Vi ska tävla med motståndaren om att inte ha pucken.
Lirare – visst, det har vi sett några stycken av i Taif genom tiderna. Men aldrig någonsin ett lirarlag (rätta mig om jag i så fall glömt någon upplaga).

Ljusterängs idé om att spela hockey är god, men den funkar helt enkelt inte i Tingsryds AIF. Här vinns segrar genom kämpa, ett primitivt försvarsspel och sedan en offensiv tokkörning med energispelare som inte har de mjukaste handlederna men som brinner ända in i målbursnätet för klubbdräkten.

Nu har vi sett ett Tingsryd som i princip aldrig tillåtits slå bort en puck i panik, ett Tingsryd som förväntas äga puck och föra matcher. Per Ljusterängs idéer hade kunnat fungera – om han hade haft AIK:s spelarbudget. Nu funkade det inte och därför är det bäst för alla parter att skiljas åt.

Att inte göra en tillräcklig konsekvensanalys i första skedet är klubbens första stora miss.
Den andra stora missen är att Tingsryd inte självt satt en plattform där man fastslår vilken typ av hockey Tingsryd ska prestera. Den klubb som ena året låter Tränare X använda Spelsystem Y och sedan värvar Tränare Z och låter honom, med delvis samma spelare, praktisera Spelsystemet W försämrar kraftigt möjligheterna att lyckas.
Den dag Roger Rönnberg lämnar Frölunda, Tommy Samuelsson tar farväl av Skellefteå eller Sam Hallam drar från Växjö kan deras klubbar vara säkra på en sak: efterträdarna kommer att få rätta sig efter klubbens egna uppbyggda taktiska plattform och inte tvärtom.

Detta måste vara nästa prio efter säkrat allsvenskt kontrakt för Tingsryd.
”I Tingsryd spelar vi enligt den här ramen. Sedan kan du inom våra ramar skapa vilka taktiska direktiv du vill” ska vara budskapet till framtida tränare.

Med en sådan plattform kan även andra heliga saker regleras såsom att till exempel hedra trotjänande kulturbärare på bästa sätt. I så fall hade Per Ljusteräng inte ens tillåtits att tänka tanken på att slita bort A:et från Filip Owessons bröst och ge det till Mark MacMillan. Nu gjorde han det, vilket säkerligen inte stärkte hans aktier under ligainledningen.