Varför har Skellefteå svårt mot SHL:s topplag?

Blogg

Den stringente Petter Carnbro är som en nypa frisk luft när det gäller hockeystatistik. Hans Corsisiffror har pushat på den avancerade statsen avsevärt i det statistiskt annars rätt tröga hockeylandet Sverige. Härom dagen gjorde Petter – följ honom på Twitter som @numerartovertag – en intressant reflektion kring de två senaste årens svenska mästare. Han påpekade att Skellefteå AIK, trots sin suveränitet i toppen av SHL, haft det svårt i de inbördes mötena med resten av ligans topplag.

Hur kommer det sig?
Varför är det så?
Jag har låtit frågan marinera ett tag och här är mina funderingar och tänkbara teorier om varför Skellefteå mosar botten men har problem med toppen.

För det första: Skellefteå AIK har hittat en väg bortom attityd och inställning. Ord som motivation, fokus och vilja känns ovidkommande eftersom en Saikspelare alltid är motiverad, fokuserad och full av vilja. Skellefteå AIK:s spelare är soldater som ser varje match som ett krig. De agerar på samma sätt, varje gång, oavsett slagfält. Det är på ett sätt faktiskt inte alls olikt gamla Sovjet. Här finns inte plats för hockeybohemer utan riktig fart på rören. Här finns ingen Rhett Rakhshani som kan underprestera grovt och ändå i över 40 omgångar vara säker på en plats i startuppställningen. Det spelar ingen roll om du heter Rob Schremp eller Mikko Lehtonen – gamla meriter blir snabbt ointressanta i färskvaran ishockey. Värvar man Tim Heed talar man om för honom att han kommer att vara fysiskt chanslös i ett år innan han kan duga för speciellt mycket istid.

Jag säger inte att det här är en modell som är odelat bra. Det kanske den inte är för svenska klubbar generellt, eftersom den utspelar sig i Sverige och inte i ett hockeyland med aktivt politiskt inflytande över hockeyn och en av de grymmaste diktaturer världen skådat. I SSSR (som vi gärna kallar CCCP trots att det är kyrilliska) var det stat och militär som dikterade alla villkor för idrottens propagandaapparat och i det militära är det extremt enkelt att kräva någons fulla uppmärksamhet och under lämpliga hot tvinga denne att göra sitt bästa. Budskapet: Gör du inte ditt bästa är du rökt.

Det Skellefteå lyckats göra under en herrans massa år är att – i ett land byggt på demokrati och folkrörelsetankar – skapa ett system som alla spelare slaviskt följer och som dedikerade hockeypersoner kvalitetskontrollerar varje dag, varje månad, varje år. Det slår mig att det Skellefteå jag ser i dag till sin idé i princip är identiskt med det Skellefteå jag såg i allsvenskan för tio år sedan, då Johan Åkerman styrde från blålinjen och Magnus Wernblom bökade framför mål. Då liksom nu bygger systemet på att puckskickliga spelare ska ha mycket puck och ta kommandot över matchbilden. Skillnaden är att allt går så mycket fortare, situationerna värderas mycket bättre och lagdelarna är mer i synk nu.

Att Skellefteå AIK nått sådana framgångar beror – tror jag – på att man under lång tid sålt in sitt eget kravfyllda system till alla inblandade. Systemet förutsätter att ledarnas förtroendekapital är hundraprocentigt, vilket annars kan vara lite knepigt i demokratin Sverige. Se er omkring och titta på de auktoritära ledarskap vi sett i Sverige genom åren. Har de lett till ringar på vattnet? Finns det många tränardemoner som har sina anställningar kvar? Hur många gormande Pelle Bäckman– eller Hannu Jortikka-typer hittar ni bland de tolv tränarmännen i SHL? Inte många. Om det sovjetiska hockeytänket skulle kunna appliceras på varje svensk klubb hade klubbarna också engagerat ryska coacher i sina staber.

Men Skellefteå AIK har gått mot strömmen, klubben har lyckats skapa en armé av disciplinerade spelare som rättar sig i ledet och hela tiden går ut och gör vad som förväntas av dem. Där, är jag övertygad om, har vi förklaringen till de oväntat stora framgångarna Saik haft trots sina enorma spelartapp inför innevarande säsong. Här finns också förklaringen till varför Saik har problem mot topplagen.
Jag är helt övertygad om att övriga topplag är mer styrda av motivation, vilja och dagsform än vad Skellefteå är. I vart fall har jag varit ögonvittne till ett antal Växjömatcher där inställningen till spel känts tveksam på vissa händer och fötter och där arbetskapaciteten blivit lidande. För ett par år sedan såg jag ofta topplag i SHL åka till Växjö och mer eller mindre ställa ut skridskorna och om vi går ner en våning: hur många gratispoäng tror ni egentligen Asplöven tillskansat sig bara för att man heter Asplöven, kommer från Haparanda och spelar i en lada för 1200 pers?

Slutsatsen är alltså denna: Förmågan att alltid gå ut med samma höga motivation, göra exakt samma saker, med exakt samma inställning och exakt samma tempo gynnar ett bra lag som Skellefteå i en liga som generellt sett är sämre än i fjol. Sett över ett 55-omgångarsperspektiv får du oerhört mycket extra betalt om du lyckas bibehålla samma skärpa när du möter lag ett som när du ställs mot jumbon. Detta behärskar Skellefteå AIK, som enda lag i SHL. Det handlar inte om ”motivation slår klass” utan om att ha både motivation och klass flera gånger i veckan. Om den slutsatsen stämmer borgar den för ett betydligt mer ovisst slutspel än de två senaste. Det som gör slutspelet så sevärt är ju just att alla lag så gott som alltid är 100 procent motiverade.