Varför saknar DN närtida hockeykompetens, varför råder alltid konsensus och varför har spelarna ingen advokat?

Ilari Melart.
Foto: Jonas Ljungdahl / BILDBYRÅN / COP 144 / JO0044

Få saker inom hockeyn väcker så starka känslor som disciplinärenden.
Jag har i alla år försvarat ishockeyns juridiska regelverk, starkt motsatt mig supporterskapade epitet som ”lotterinämnden” och ”tombolanämnden” och annat som vår dömande rättsinstans tvingats utstå. Detta eftersom jag i grunden tycker att nämnden är bra och tror att de för det mesta gör ett gott jobb.
Men sakta men säkert har olusten smugit sig på.
Smaken i mun mun är inte längre lika angenäm och det har ingenting med lotteri eller tombola att göra.
Det är flera saker som skaver kring hockeyns rättssystem och jag tänker lista tre av dem här nedan.

1) Bristen på närtida hockeykompetens.

Nämnden känns i dag mer juridiskt frontad än modernt hockeykunnig. Jag studsar för det första till på Svenska Ishockeyförbundets formulering att ”nämndens ledamöter ska tillsammans ha en bred erfarenhet av olika delar inom ishockeyn”. Är det verkligen så? Låt se: det finns tre ledamöter i DN som med lite god vilja kan anses ha spelat hockey i närtid: Christoffer Norgren (slutade 2015), Gunilla Andersson Stampes (2014) och Katarina Timglas (2014).
Utöver dessa tre finns två spelare som tycks ha valt in i nämnden på livstid: Stefan Persson och Hans-Göran Elo. Persson fyrfaldig Stanley Cup-vinnare och Elo med en mer parentetisk karriär bakom sig. Gemensamt för de båda är dock att det var otroligt länge sedan de spelade hockey. Persson gjorde sin sista match för mer än 31 år sedan och Elo för 28 år sedan. Borde det inte närmast vara ett krav att alltid ha representation i DN av mer närtida hockeyspelare?

2) Varför fattas besluten i nämnden så snabbt och varför är besluten alltid enhälliga?

Att en huvudtackling som delas ut sent i tredje perioden klockan 21.13 en torsdagskväll redan vid lunchtid på fredagen resulterar i en dom kan tyckas imponerande.
Jag tycker tvärtom. Forskning visar att organisationer och organ mår bäst om de utgörs av en mix av kaniner och sköldpaddor, alltså personer som behöver arbeta i olika takt för att nå fram till bästa möjliga resultat. Sköldpaddans uppgift i den tankefiguren är att upptäcka sådant kaninen missat i sitt supertempo.
Disciplinnämnden består av enbart kaniner som med blixtens hastighet dels ska sätta sig in i ett case, dels beakta för och emot, dels komma med en slutlig dom. Allt inom loppet av, vad vet jag, en halvtimme? Och hur är det med konsensus? Problemet med sammansättningen av ledamöterna är, misstänker jag, att nämndens ordförande Alexander Ramsay, högt uppsatt höjdar-rådman till vardags, möts av ett obefintligt tuggmotstånd under nämndens överläggningar. Är en domstol som i princip alltid landar i en fällande dom, som gör det löjligt snabbt och dessutom så gott som alltid gör det enhälligt en bra domstol? Det kan man ha åsikter om och det är vad jag har här. Min känsla säger att målet i minst nio av tio fall är avgjorda redan på förhand. Jag har tidigare närmast hånat fotbollens disciplinnämnd för dess långsamhet men jag håller på att ändra mig. Att ge ett ärende åtminstone en ytterligare dags behandling innan dom faller tror jag klubbarna lätt skulle överse med om det minimerade tveksamheterna i domarna. Anledningen till de snabba besluten är ju primärt hockeyns tajta spelschema, men här är det definitivt värt att gå mer åt sköldpaddans håll.

3) Varför har spelarna ingen advokat som för deras talan?

Det här är egentligen det mest anmärkningsvärda. För ni har väl läst domarna från nämnden, som publiceras i sin helhet? Där får spelaren som felat i all hast (min slutsats) inkomma med ett extremt snabbt försvarstal, ofta fumligt formulerat av typen: ”Jag ser deras spelare komma, jag försöker väja undan men träffar han. Jag tycker inte att tacklingen är ful”.
En spelare, förmodligen i upprört tillstånd, ska själv, eller med hjälp av någon klubbledare, formulera det enda försvar som nämnden sedan, med all sin juridiska erfarenhet, har att ta ställning till. Enskilda spelare, oftast enkla människor utan universitetsutbildning i bakfickan, bedöms alltså kunna hänvisa till tidigare prejudikat, använda juridiska termer och tala för sin sak på ett så retoriskt gångbart sätt att det ska motsvara en slutplädering i en rättssal. Om det svenska rättssystemet inom hockeyn inte hade ett kanintänk utan istället fick ta tid skulle spelarna kunna erbjudas en helt annan juridisk hjälp. Miljardligan SHL skulle enkelt kunna städsla några advokater med uppgift att föra spelarnas talan både i den initiala rättsprocessen och när det gäller eventuell överklagan. Ju mer jag tänker på det, desto mer absurt är det. I vissa fall handlar det om bötesbelopp på uppåt 50 000 kronor som står på spel. Om domstolen besitter juridisk kompetens på högsta nivå, varför har då spelarna inte rätt till juridisk assistans? Men alla verkar gilla läget. Jag ser i alla fall inga vilda protester och det är det som skaver.