Den smutsiga baksidan av Växjö DFF-myntet

Så var Elitettan slutspelad. Växjö DFF stod där som överlägsna seriesegrare. Idrottsminister Annika Strandhäll besökte och lovordade klubben. Politiker stod på rad och höll vackra tal över den fantastiska säsongen. Sportchef, ordförande, styrelseledamöter.
Alla var där.
Alla solade sig i glansen.
Alla utom en.
Mannen utan vars arbete ingen hade kunnat sola sig i glansen den här dagen.
Pierre Persson.
Mannen som Växjö DFF valde att kasta framför tåget. Mannen som knappt förlorade en match som Växjö DFF-tränare, mannen som lärde varenda spelare vad hårt arbete är för något och att det är det enda som krävs om man ska ta sig hela vägen upp i Damallsvenskan.
Pierre Persson – den direkta anledningen till avancemanget, ministerbesöket och de fina orden från politikerna – valde de att sparka och slänga ut i kylan. Jag var inte på plats på sista matchen men jag kan i alla fall inte någonstans läsa mig till att Pierre Perssons namn nämndes vid ett enda tillfälle under ceremonierna.

Ni som inte följt Växjö DFF måste först få hela bilden framför er och den ser ut något i stil med följande:
Pierre Persson inledde sin tränarsejour i Växjö DFF säsongen 2015. Då låg Växjö DFF i division 1, den svenska tredjedivisionen. Redan där började han ställa krav. Redan där började han vittja sina kontaktnät i jakt på spelare med rätt inställning, som kunde passa in och göra skillnad. Persson var, till skillnad från många mindre framgångsrika tränare, aldrig nöjd. Även då man ringde honom efter klara segrar påpekade han att en hel del måste bli bättre för att den här truppen ska hålla i längden, för större uppdrag.
Division 1 vanns utan minsta problem.
Under Pierre Perssons andra år väntade spel i Elitettan. Och här kom problemen. Tjejerna såg inte förberedda ut defensivt för landets näst högsta division. Det sprang läck i försvaret under nästan hela våren och Växjö DFF såg ut att få kämpa för nytt kontrakt. Ledningar tappades, kommunikationsproblem uppstod, knappa vinster följdes av smärtsamma förluster.
En svag tränare överger i det läget tron på sitt lag. Pierre Persson var visserligen kritisk mot spelet men kommunicerade samtidigt att han trodde att det skulle bli bättre.
Här tvivlade jag på honom. Här trodde jag att vi sett hans begränsning som tränare. Här trodde jag att Växjö DFF skulle få stora problem.
Men så blev det inte.

Efter stenhård träning, tydliga direktiv och nya krav fick Pierre Persson inte bara ordning på Växjö DFF:s försvarsspel. Han fick igång alla lagdelar. Den svarta maskinen taktade igång hemma mot Älta. Jag var på plats under denna 5–2-seger och kunde se två saker:
1. Att några barnsjukdomar fortfarande behövde vaccineras bort.
2. Att det fanns ett grundspel som hade förutsättningar att utvecklas till något som kunde bli outstanding i Elitettan.
Det som hände efter Ältamatchen var en bragd. Därefter förlorade Växjö DFF inte en enda match, man gick från en hotande bottenposition till att attackera den absoluta toppen. Limhamns och Hammarbys poängövertag från våren var dock för stort och Växjö DFF parkerade som trea under sin debutsäsong i Elitettan.
Men Persson ville mer.
Persson krävde mer.

Som både tränare och sportchef såg han till att värva in ytterligare spets i truppen. Han fick även samtliga nyckelspelare ur föregångstruppen att antingen förlänga eller fullfölja sina kontrakt. Med nya krav, ännu tuffare träning och ett spelsätt som utan tvivel tillhör de två tre mest underhållande i hela fotbollssverige, herrsidan inkluderad, inleddes sedan en odyssé av segrar och en uppvisning av sådant format att vi nu får plocka fram rekordböckerna.
26 matcher. 22 segrar. 83 mål. 17 insläppta. 69 poäng.
Läs det gärna igen.
Växjö DFF vann Elitettan med hisnande 14 poäng före tvåan IFK Kalmar och hade 17 poäng ner till tredjeplatsen.
Mot den bakgrunden, med start 2015, finns det naturligtvis ingenting annat att tänka sig än att arkitekten bakom verket ska hyllas som den hjälte han faktiskt är.
Men så blev det inte, detta märkliga år i Växjö DFF.
När framsidan av myntet är så skinande och blankpolerad med ovanstånde fantastiska siffror är det lätt att glömma bort vilken smutsigt svart baksida samma mynt innehåller.

Med sju omgångar kvar och Växjö DFF i en snudd på ointaglig serieledning avslöjar Smålandsposten att Persson meddelat klubben att han, när hans kontrakt löper ut efter säsongen 2017, vill söka sig vidare i tränarkarriären.
Ingenting konstigt med det.
Att inte förlänga ett kontrakt är en rättighet alla spelare och tränare innehar.
Men det som sedan händer saknar motstycke i den svenska fotbollshistorien.
Dagarna efter nyheten om att Persson slutar efter säsongen kommer beskedet från Växjö DFF:s styrelse: Pierre Persson får sparken. Han, som förvandlat ett glåmigt division 1-lag till ett lag för Damallsvenskan, får inte vara med och se sitt verk fullbordas.
Ge mig ett exempel på en liknande behandling av en fotbollstränare den som kan. Om ni så letar i ett år kommer ni inte att finna någonting liknande. Växjö DFF kommer undan kritikstormen av en anledning: klubben har inga supportrar. Hade det här hänt i en klassisk klubbs herrlag hade det blivit bojkotter, demonstrationer och avgångskrav mot varje ansvarig person i beslutet att sparka en tränare som bara gjort rätt.

Om det funnits särskilda skäl till sparkningen som klandervärt beteende, missbruk eller utbredd mobbning hade saken varit i ett annat läge. Några sådana skäl föreligger inte här.
Här blev Pierre Persson bara sparkad rakt ut i mörkret med luddiga förklaringar om att klubben ville testa om Pierre Fondin (vem tror ni han har att tacka för att han är där han är i dag, förresten?) skulle hålla som huvudtränare.
För att citera ordföranden Ove Dahl i Smp den 15 september då sparkningen var ett faktum:
– Vi hade en diskussion i styrelsen där vi kollade på olika alternativ som fanns. Vi kom fram till att vi ville satsa på något annat inför slutspurten eftersom Pierre meddelat oss att han inte skulle vara med oss efter säsongen. Vi bestämde oss därför för att plocka upp vår andretränare Pierre Fondin i den rollen.

Pierre Persson själv gav i samma artikel en av sina sista kommentarer.
Han sa:
– Klart jag hade velat köra säsongen ut. Bollen är upplagd på mållinjen och den ska bara rullas över. Med tanke på det jag har gjort under de här tre säsongerna, framgångarna vi har haft, den fotbollen vi har spelat och alla spelare som har producerat i olika landslag hoppades jag kanske att jag hade tackats av på ett annat sätt.
Mer sa han inte.
Mer har han inte sagt efter det. Jag har varit i kontakt med honom vid flera tillfällen sedan dess, men han väljer ”inga kommentarer” på mina frågor trots att han skulle kunna säga väldigt mycket om den klubb som högg honom i ryggen och kastade honom framför tåget trots att hans enda ”brott” var att inte vilja förlänga sitt avtal.
Som sagt: den vackra sidan är uppsidan av Växjö DFF:s mynt nu. Men baksidan, detta märkliga fotbollsår, kommer alltid att vara skamligt smutsig och omöjlig att polera bort.